Suck – pöjkera igen…

Jag befinner mig på en mycket idyllisk plats och kontrasten till den hårda tonen i kommentarsfältet på Newsmill gör nästan ont. Författaren får mycket uppmuntran – alla former av antifeminism hyllas under ganska ovärdiga former.

Kanske kan någon hjälpa Gunilla Madegård att förklara genusvetenskapens goda sidor?

Jag återvänder till det vänliga och värdiga samtalet på Twitter.

Under dagen har bloggen Politiskt inkorrekt uppmanat sina läsare att skriva under #svpol och “nyansera debatten” (med SD-propaganda)

Det är som att bevittna en utdragen trafikolycka. Någon skrev träffande om värdet av att ta seden dit man kommer. Regeln gäller även på Twitter. Eller den gjorde innan SD-folket bullrade in.

Sådant jag funderar över

Per T. Ohlsson skriver fint om kampen mot extremismen. Jag blir nyfiken på förhållandet mellan liberalism och socialdemokrati.

“Med tanke på den europeiska liberalismens ganska svaga ställning, rent partipolitiskt, skulle man rent av kunna betrakta socialdemokratin som ett slags ställföreträdande liberalism. Den italienske socialisten och antifascisten Carlo Rosselli, mördad 1937, skrev en gång:

”Socialism är inget annat än den logiska och yttersta utvecklingen av frihetens princip. Socialism, när den förstås i sin grundläggande mening och bedöms efter sina resultat som den konkreta rörelsen för proletariatets frigörelse, är liberalism i handling; den betyder att friheten kommer in även i fattiga människors liv.”

Folkpartiet – vart går du? Idag blir det allt svårare att hävda någon form av monopol på liberala idéer.

20110731-115723.jpg

Vem vill inte ha en lila slips?

Jag läser i The Guardian:

“Students with purple ties are gifted and talented. All the children at Crown Woods college in Greenwich, south London, know that. They are taught in separate colour-coordinated buildings, play in fenced-off areas and eat lunch at separate times. At 11 years old, all pupils at the college are streamed according to ability in what the headteacher argues is the only way to survive in the brave new world of market-driven education.”

(…)

“Courtney cites famous research conducted by American teacher Jane Elliott in the 60s, in which blue-eyed children did better and began bullying brown-eyed children after being told that they were superior. “There are very established studies showing that kids take the message that they are given from schools and teachers and internalise them,” he says. “We moved away from secondary modern partly for that reason and it is depressing to see the system return.”

20110730-083304.jpg

Bild: The Guardian

Vad händer mitt i natten?

Ett mycket aktivt (men inte så liberalt ungdomsförbund) tar märkliga beslut.

https://twitter.com/simonkberg/status/96727682859012096

På Twitter är politiken roligare.

https://twitter.com/fridasimonsson/status/96767580882214913

20110729-075624.jpg

Frågan är vad John Locke skulle sagt?

Uppdatering:
Brukar inte medier kommentera kontroversiella ställningstaganden? Radiotystnaden är fullständig.

Pupil-centred teaching or teacher-centred learning?

Jag får BBC-serien People like us av min engelske vän och inser att det inte är särskilt långt från svensk skoldebatt.

The Head teacher

In the course of a day spent with Stuart Symonds, the Headteacher at King Edward VII Comprehensive, Roy almost discovers the difference between pupil-centred teaching and teacher-centred learning.

Länk till itunes i nytt fönster

Josefine Carnolf på Newsmill

Jag har skrivit en del artiklar på Newsmill och är bekymrad över det kompakt antifeministiska tonläget i kommentarsfälten. På det sättet återskapas ett  ofruktbart debattklimat där genusvetenskapen regerar på högskolorna – men undviker att möta motståndare på andra arenor.

Josefine Carnolf gör ett försök att analysera läget utifrån  två parallella artikelserier i DN och SvD som som diskuterat mansrollens förändringar (eller brist på förändring). Länk

Jag spelar rollen av ovillig traditionalist, men har ganska svårt att följa hennes tankegångar. Kanske borde jag läsa texten en gång till?

Kanske kan en del av det verkliga problemet – krisen om man så vill, urskönjas, om än på ofrivillig väg, i Mats Olssons resonemang i DN (Svd – min ändring)(5/6-11). Mats Olsson jobbar inom förskolan och menar att “traditionella pojkbeteenden” inte längre accepteras i skolans värld, vilket han tycker är mycket olyckligt. Avslutningsvis kommenterar han dock: “Men även om maskuliniteten till viss del är föränderlig så kommer en tydlig mansroll alltid att framstå som attraktiv för pojkarna – oavsett vad genusmedvetna pedagoger tycker.” Och där, tror i alla fall jag, att vi är nära en riktig smärtpunkt.

Författaren lutar sig tungt mot könsmaktsordningen och vill gärna avslöja dem som inte ser kraften i de här strukturerna. Ordet smärtpunkt är intressant, men jag är inte säker på hos vem det gör ont.

Kanske borde jag undvikit ordet “traditionella” som för en modernist är ytterst hotfullt.

Tyvärr finns det ett moraliserande tonfall i texten:

Däremot är det så fruktansvärt nedslående att den pågående diskussionen om “den nya mannen” genomsyras av urgamla och unkna föreställningar och värderingar, att man undrar vilket århundrade som ringt och vill ha sin människosyn tillbaka.

Vad är motsatsen till “urgamla och unkna föreställningar”? Toppmoderna och fräscha?

I andra sammanhang har jag kritiserat genusvetenskapen för dold normativitet. Jag tror att Josefine Carnolf ramlar ner i samma grop.

Ett litet äventyr

På grund av familjens nya körkort åker jag numera buss. Sval och punktlig anländer 579:an och jag njuter av färden. Min karriär som kollektivresenär börjar bra.

I Tomelilla passar jag på att besöka Österlens modecentrum Eckerlunds. Jag är ingen expert, men om 50-talet blir modernt igen sitter ägaren på en guldgruva.

20110727-032406.jpg

20110727-032453.jpg

Och just nu börjar besvärligheterna:
– Ett meddelande till våra resenärer…