This entry was posted on juni 17, 2011 at 7:53 e m and is filed under Uncategorized. Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet.
Du kan lämna en kommentar eller en trackback från din egen sida.
Annars tänker jag att varje besök på min blogg sparar någon form av pappersmassa och därigenom träd. Det var kul med trycksak men i grunden känns det gammalt.
Just nu älskar jag min läsplatta – av ekologiska skäl…
De-activated link =/ det går fort på nätet ibland.
Ja, läsplattor är, trots allt de innehåller, trots den energi de drar och trots den energi tillverkningen kostar, ett mer ekologiskt och hållbart alternativ. Och ju lättare de blir och ju mer återvinningsbara de olika delarna som utgör en läsplatta blir ju mer hållbart blir det.
Böcker och trycksaker har sin tjusning, men de ekologiska avtrycken vi gör är alarmerande djupa.
Aha, Svanen-märkt, inte Krav-märkt, då förstår jag varför jag inte hittade den.
Ja, det är ett sorgearbete, visst är det så. Mycket av det vi tagit för givet som en självklar del av världen bara försvinner plötsligt, och de fattas oss! Men det är livets gång.
Varför är det obehagligt? Vi rör oss ständigt, från ett ögonblick till ett annat, blir rikare på erfarenheter och möten, lär oss ständigt av misstag och framgångar, både som enskilda individer, som grupper och som samhällen.
Skamligt obildad inser jag att Pocahontas är något som jag missat. (Antagligen var barnen ett snäpp för gamla) Väldigt fint sjunget och ett tidlöst budskap.
Samtidigt är den där känslan av tidlöshet svår att motstå, tänker jag och kramar den gamla flintyxan. Det kan ligga i människans natur att vilja hålla fast tiden. Förgänglighet är övervärderat…
Man vet vad man har men inte vad man får, lunkar man vidare i samma hjulspår vet man var man hamnar. Det känns tryggt och stabilt, men känslan är bedräglig. Rätt som det är händer något som förändrar allt – ett träd blåser ner över taket, en bäck svämmar över och får vägen som löpt samma väg i hundratals år att rasa samman, skaftet på yxan går av och man får eggen i foten.
Förändring blir besvärligare om man intalat sig själv att allt kommer att förbli.
Det är ju så. Allt förändras inte, och somligt så långsamt att vi kan intala oss att det faktiskt består (som det här med miljön och klimatet, t ex) och det är nästan svårast att förhålla sig till.
Jag tror att de flesta av oss är lika benägna det nya som det gamla! De här positionerna är ytterst flyktiga. Efter en timme med Hans Villius är jag hjälplöst nostalgisk, fast jag försöker göra något nyttigt och lärorikt av känslan
Jag antar att du kan din Peter Pan? När han bundits på en klippa och inväntar högvattnet säger han nyfiket:
– Jaha, nu ska jag dö. Det blir ett spännande äventyr!
(fritt citerat ur minnet)
Jag är inte riktigt lika omfamnande i förhållande till förändringar.
Jag kan min Peter Pan, berättelsen om vad som händer med alla de barn som försvinner från världen, som förlorar sin föräldrar eller tappar bort sina föräldrar och aldrig kommer tillbaka som vuxna. Det är en fantastisk berättelse om livet och döden, och hur skrämmande det är att allt förändras.
Äventyret tar ju sin början med att Wendy får veta att hon är stor och det är dags att flytta ut ur barnkammaren och sluta med sagorna, inte sant? Peter Pans funktion i berättelsen är att visa att förändringar inte är slutet på äventyren och sagorna, utan bara början på ett nytt.
”I only fear fear itself” : Dennis Hopper i Wim Wenders ”Den amerikanske vännen”. Det är föreställningen av misslyckande, smärta och liknande som avhåller oss ifrån att flytta runt världen efter behag och behov.
Det blir ju lätt att man blandar ihop honom med t ex Benjamin Franklin, som faktiskt aldrig innehade ämbetet som USAs president trots att många i Europa tror det, om man pratar om president Franklin.
juni 18, 2011 kl. 12:14 f m |
Oblekt ekologiskt återvunnet fair trade papper hoppas jag?
juni 18, 2011 kl. 7:18 f m |
Beyond My control…
Men jag litar blint på informationsavdelningen ekologiska medvetenhet.
Själv är jag nöjd om det prasslar!
juni 18, 2011 kl. 7:01 e m |
P&T är kravmärkt!
/Magnus – red.
juni 18, 2011 kl. 7:07 e m |
Det är en god början. Vad innebär kravmärkning när det gäller tryckta pappersprodukter?
juni 18, 2011 kl. 7:54 e m |
Att vi har höga krav på P&T!
juni 18, 2011 kl. 10:56 e m |
Jaha? Vilka krav måste man uppfylla för att få placera kravmärket på en trycksak?
juni 19, 2011 kl. 11:35 e m |
Jag hittar en länk med några ledtrådar:
http://www.stoff.se/index.php?option=com_content&view=article&id=6:svanen&catid=1:latest-news&Itemid=84
Annars tänker jag att varje besök på min blogg sparar någon form av pappersmassa och därigenom träd. Det var kul med trycksak men i grunden känns det gammalt.
Just nu älskar jag min läsplatta – av ekologiska skäl…
juni 20, 2011 kl. 3:53 e m |
De-activated link =/ det går fort på nätet ibland.
Ja, läsplattor är, trots allt de innehåller, trots den energi de drar och trots den energi tillverkningen kostar, ett mer ekologiskt och hållbart alternativ. Och ju lättare de blir och ju mer återvinningsbara de olika delarna som utgör en läsplatta blir ju mer hållbart blir det.
Böcker och trycksaker har sin tjusning, men de ekologiska avtrycken vi gör är alarmerande djupa.
juni 20, 2011 kl. 4:01 e m |
http://stoff.se/index.php?option=com_content&view=article&id=6&Itemid=84
Provar igen!
Sörjer lite den där fetischistiska sidan av att stryka omslag och lukta på nyuppslagen sida.
Min kamrat förläggaren tror jag skulle nog se det som att hantverket är en del av helhetsupplevelsen?
juni 20, 2011 kl. 5:14 e m |
Aha, Svanen-märkt, inte Krav-märkt, då förstår jag varför jag inte hittade den.
Ja, det är ett sorgearbete, visst är det så. Mycket av det vi tagit för givet som en självklar del av världen bara försvinner plötsligt, och de fattas oss! Men det är livets gång.
juni 20, 2011 kl. 6:23 e m |
Usch – livets gång! Vilket obehagligt uttryck.
Eller inte.
Jag är nog en sådan som skulle kunna klamra mig fast vid en spillra av en söndervittrande civilisation. Kanske har jag råd att misstro moderniteten?
juni 20, 2011 kl. 7:12 e m |
Varför är det obehagligt? Vi rör oss ständigt, från ett ögonblick till ett annat, blir rikare på erfarenheter och möten, lär oss ständigt av misstag och framgångar, både som enskilda individer, som grupper och som samhällen.
Man kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger.
juni 20, 2011 kl. 8:05 e m |
Skamligt obildad inser jag att Pocahontas är något som jag missat. (Antagligen var barnen ett snäpp för gamla) Väldigt fint sjunget och ett tidlöst budskap.
Samtidigt är den där känslan av tidlöshet svår att motstå, tänker jag och kramar den gamla flintyxan. Det kan ligga i människans natur att vilja hålla fast tiden. Förgänglighet är övervärderat…
juni 20, 2011 kl. 8:45 e m |
Man vet vad man har men inte vad man får, lunkar man vidare i samma hjulspår vet man var man hamnar. Det känns tryggt och stabilt, men känslan är bedräglig. Rätt som det är händer något som förändrar allt – ett träd blåser ner över taket, en bäck svämmar över och får vägen som löpt samma väg i hundratals år att rasa samman, skaftet på yxan går av och man får eggen i foten.
Förändring blir besvärligare om man intalat sig själv att allt kommer att förbli.
juni 20, 2011 kl. 8:56 e m |
Jag vet, jag vet, jag vet…
Just nu befinner jag mig i trans efter att ha sett Hundra svenska år. Förändringen är ett givet tillstånd. Vi behöver bara påminna oss om det.
Ofta.
Samtidigt finns det något tidlöst över de här bilderna. En del av förändringarna handlar mer om yta än om innehåll.
juni 20, 2011 kl. 9:17 e m |
Det är ju så. Allt förändras inte, och somligt så långsamt att vi kan intala oss att det faktiskt består (som det här med miljön och klimatet, t ex) och det är nästan svårast att förhålla sig till.
juni 20, 2011 kl. 10:26 e m |
Det är minst sagt motsägelsefullt!
Jag tror att de flesta av oss är lika benägna det nya som det gamla! De här positionerna är ytterst flyktiga. Efter en timme med Hans Villius är jag hjälplöst nostalgisk, fast jag försöker göra något nyttigt och lärorikt av känslan
juni 20, 2011 kl. 11:16 e m |
Livet är motsägelsefullt. Det är en del av det som gör det spännande.
juni 21, 2011 kl. 8:42 f m |
Jag antar att du kan din Peter Pan? När han bundits på en klippa och inväntar högvattnet säger han nyfiket:
– Jaha, nu ska jag dö. Det blir ett spännande äventyr!
(fritt citerat ur minnet)
Jag är inte riktigt lika omfamnande i förhållande till förändringar.
juni 21, 2011 kl. 11:04 f m |
Jag kan min Peter Pan, berättelsen om vad som händer med alla de barn som försvinner från världen, som förlorar sin föräldrar eller tappar bort sina föräldrar och aldrig kommer tillbaka som vuxna. Det är en fantastisk berättelse om livet och döden, och hur skrämmande det är att allt förändras.
Äventyret tar ju sin början med att Wendy får veta att hon är stor och det är dags att flytta ut ur barnkammaren och sluta med sagorna, inte sant? Peter Pans funktion i berättelsen är att visa att förändringar inte är slutet på äventyren och sagorna, utan bara början på ett nytt.
juni 21, 2011 kl. 8:55 f m |
”I only fear fear itself” : Dennis Hopper i Wim Wenders ”Den amerikanske vännen”. Det är föreställningen av misslyckande, smärta och liknande som avhåller oss ifrån att flytta runt världen efter behag och behov.
juni 21, 2011 kl. 11:06 f m |
Där har du definitivt en poäng, maxtiotar
juni 21, 2011 kl. 2:41 e m |
Citatet har också tillskrivits president Franklin vid bekämpandet av depressionen:
http://www.answers.com/topic/the-only-thing-we-have-to-fear-is-fear-itself
juni 21, 2011 kl. 3:20 e m |
President Franklin D Roosevelt sa många kloka och upplyftande saker och citeras ofta, inte minst i filmer.
juni 21, 2011 kl. 4:02 e m |
Tack för den milda korrigeringen!
juni 21, 2011 kl. 6:01 e m |
Det folkbildande syftet är ju att vidga kunskapshorisonten, snarare än framstå som Besserwisser.
juni 21, 2011 kl. 6:43 e m |
Jo – och det är lite sent att börja kalla president Roosevelt vid förnamn.
juni 21, 2011 kl. 8:18 e m |
Det blir ju lätt att man blandar ihop honom med t ex Benjamin Franklin, som faktiskt aldrig innehade ämbetet som USAs president trots att många i Europa tror det, om man pratar om president Franklin.
juni 24, 2011 kl. 11:52 f m |
[...] två inspirerande bloggarna är förstås Mats som har sin ”lille vän” (jag tror inte att han är tacksam för Freudianska tolkningar [...]