Jag läser Pär Ströms senaste text på Newsmill och blir beklämd. Ja, han argumenterar slarvigt och provocerande. Ja, han har en skränig hejaklack som ibland slår över i kvinnohat.

Men, det finns något djupt ovärdigt i att låta  Per Ström legitimera en låg debattnivå.

Jag minns när Robert Bly kom ut med boken om Järn Hans. Den blide poeten mötte starkt fientliga reaktioner och hans försiktiga förslag om att män skulle träffas i skogen och spela trummor beskrevs i hatiska former. Vad var det som väckte så starka reaktioner?

När Susan Faludi i Ställd beskrev mäns situation ur andra perspektiv än som förtryckare och förövare väckte det också kluvna känslor inom feminismen. Skulle det nu vara synd om männen?

Inom genusvetarkretsar har Bertill Nordahl låg status. Han skrev några debattböcker om de manliga pedagogernas situation. Vilse i damdjungeln innehöll en hel del slagkraftiga formuleringar och vi var en del som kände igen oss. Idag får jag frågan: “Du är väl inte en sådan där Nordahlian?” (sådana debatterar vi inte med)

Själv blir jag kallad “förskolans John Wayne” av Torbjörn Messing och anar att det inte är en komplimang. Kanske spelar vi ett spel som bygger på att inte mötas? Hur tar vi oss ur de här deprimerande rollerna.

På tisdag ska jag debattera genus- och skolfrågor med Gudrun Schyman och Ingemar Gens. Det kanske är ett bra tillfälle att bryta upp  positionerna?