Den akademiska världen består till stor del av gränsdragningsproblem. Var börjar och slutar forskningsfältet? Om vi ska kunna söka bidrag måste omvärlden förstå hur ämnet är uppbyggt och hur det förhåller sig till andra konstruktioner.

Jag läser en debattartikel av Per Tryding som är doktor i lärande. Jag suckar och undrar hur det ämnet förhåller sig till pedagogik, pedagogiskt arbete och utbildningsvetenskap?

Efter tio år på lärarutbildningen är jag ganska trött på ordet lärande, som återkom i många av våra huvudämnen.

Bild och visuellt lärande
Den fria tidens lärande
Engelska och lärande
Geografi, miljö och lärande
Matematik och lärande
Naturvetenskap och lärande
Religionsvetenskap och lärande
Samhällsorienterande ämnen och barns lärande
Samhällsvetenskap och lärande
Tyska och lärande

Nu ska Lärarutbildningen i Malmö byta namn till Lärande och samhälle. Jag har absolut inga åsikter i frågan.

Per Trydings förslag är jag mer skeptisk till:

Det finns en lösning inom räckhåll. Vi kan börja skapa en god spiral genom att sluta fokusera på hur många lärare vi har och börja fokusera på hur bra de är. Allt inom samma budgetar som idag. Lärarna måste få bättre betalt så att talangerna lockas av yrket. Sedan ska vi låta dem jobba i fred.

I Malmö stad lär det dessutom finnas ett förslag om att belöna framgångsrika skolor ekonomiskt. (ingen länk än) Igår hånade jag Maud Olofsson för liknande tankar och Boråsforskarna beskrev i gårdagens tidning de långsiktiga konsekvenserna.

Förlåt Maud. Idag kan man inte lita på någon. Inte ens socialdemokratiska kommunpolitiker.