http://twitter.com/#!/maxentin/status/72560181850021888

Catia Hultqvist skriver:

Tesen skulle bevisas i årets upplaga av Eurovision song contest. Här dök han upp igen; den unge, välträ­nade och leende mannen. Svenska Eric Saade hade sällskap av en rad manboys från andra länder, samtliga drillade i pojkbandsestetik och avancerad showdans. Konceptet gick hem hos framför allt små­pojkarna, som nu gör allt för att efterlikna Saade.

Och just här finns ljuset i tunneln i manskrisdebatten, skriver lärarutbildaren Mats Olsson på Newsmill. Han tycker sig se en ny maskulinitet födas bland de dansande dagispojkarna. Mot det kan man invända att dansande pojkar inte är något nytt. Detta skrev Karolina Ramqvist om redan 1997 i ”När svenska pojkar började dansa”. Man kan också invända att dansandet och smilandet bara är ett tecken på förlorad makt. Mest avgörande tror jag ändå är att männen själva börjat diskutera mansrollen – och att de gör det med andra män.

Min tes är att den nya maskuliniteten även innefattar den gamla. Jag tror att dagens unga män är friare att röra sig mellan positioner och att de inte ska tvingas välja mellan mjukt och hårt eller samarbete och konkurrens.

Diskussionen om mansrollen har pågått länge och Catia har en viktig poäng. Om vi inte själva för den kommer andra göra det åt oss! Den kritiska maskulinitetsforskningen har länge haft tolkningsföreträdet och männen är vana att försvara sig.

Går det att tala om manlig stolthet utan att bli patetisk?

Jag har inte gjort lumpen och är inte särskilt fysiskt vältränad, så bibliotekarieyrket går bort.

Den här vinkeln var jag inte beredd på. Kanske är det ett försök till smygkvotering? Djärvt i så fall, men kanske inte så klokt på lång sikt.