Till hösten startar en ny förskollärarutbildning och vi är många som vill påverka innehållet. Jag tror att skönlitteratur är ett spännande sätt att närma sig barndomens historia och läser om Tjänstekvinnans son av August Strindberg. Texten finns här. Vad kan vi lära oss av  berättelsen?

Fadren syntes endast vid måltiderna. Trist, trött,
sträng, allvarlig, men icke hård. Han föreföll
strängare, emedan han vid hemkomsten alltid skulle på
fri hand avgöra en mängd ordningsmål, som han ej
kunde döma i. Och därjämte begagnades hans namn
alltid att skrämma barnen med. »Pappa skulle få
veta det» var lika med stryk. Det var just ingen
tacksam roll han fått. Mot modren var han alltid blid.
Han kysste henne alltid efter måltiden och tackade
henne för mat. Därigenom vandes barnen orättvist
att betrakta henne som alla goda gåvors givare och
fadren såsom allt onts.

Man fruktade fadren. När ropet: pappa kommer!
hördes, sprungo alla barnen och gömde sig, eller
ut i barnkammaren för att kamma och tvätta sig.
Vid bordet rådde dödstystnad bland barnen och
fadren talade endast föga.

Detta är fadrens otacksamma ställning i familjen.
Allas försörjare, allas fiende. Kom han hem trött,
hungrig, dyster och fann golvet nyskurat, maten illa
lagad, och vågade en anmärkning, fick han ett litet
kort svar. Han var som på nåd i sitt eget hus,
och barnen gömde sig för honom.

(…)

Uppfostran blev snäsor och luggar, »Gud som
haver» och vara lydig. Livet tog emot barnet med
plikter, bara plikter, inga rättigheter. Allas
önskningar skulle fram och barnets undertryckas. Det
kunde icke ta i en sak utan att göra något orätt,
icke gå någonstans utan att vara i vägen, icke säga
ett ord utan att störa. Det vågade till sist icke röra sig.
Dess högsta plikt och dess högsta dygd var:
att sitta stilla på en stol och vara tyst.

– Du har ingen vilja! Så lydde det alltid. Och
därmed lades grunden till en viljelös karaktär.