10 000 kronor – men till vem?

Jag ser debatten mellan Gardner Sundström och Fjelkner. (Länk till Agenda) Till sist kommer de in på hur stor löneökning som krävs och jag har svårt att uppfatta kravet från LR. Först gäller det gymnasie- och högstadielärare. Senare lägger Fjelkner till mellanstadielärarna för att till sist innefatta grundskolans alla lärare.

När SKL börjar bolla med siffror som gäller alla lärare är vi förlorade. Utan definitioner av vilka grupper som åsyftas blir det en meningslös debatt.

http://twitter.com/#!/ZoranAlagic/status/64824203634937856

Jag tolkar Zoran som att det gäller ett generellt påslag till ALLA lärare i grundskola och gymnasium? Är det den officiella förbundslinjen?

Max Entin är som vanligt roligast och vassast (Länk

Good bless America!

USA:s utbildningsminister Arne Duncan skriver ett öppet brev till lärarkåren – och som han gör det!

Länk

Det finns något i tonläget som gör mig både glad och stolt över att arbeta med undervisning. Ministern talar om allvarliga problem på ett sätt som visar att han förstår och vill lyssna.

En dag kanske svenska lärare kommer att få en liknande hälsning från Jan Björklund? Jag kan till och med tänka mig att betala för budskapet!

Hyllad IV-satsning skrotas

Rädda barnen har i många år drivit en utbildning med musikprofil för ungdomar. Nu läggs den ner och anledningen är oklar. Länk till Sydsvenskan

Det kan vara en lokalpolitisk fråga och maktkamp mellan rektor och utbildare. (liten skandal)

Det kan vara en nationell utbildnings- och kulturpolitisk fråga där utrymmet för sådana här satsningar krymper genom den nya skollagen (stor skandal!)

Jag citerar kollegan Per Dahlbecks kommentar:

“Vi ska ge våra ungdomar vingar så att de kan lyfta.” säger S-ledaren Håkan Juholt i sitt förstamajtal enligt SDS förstasida. Just det har tydligen musikprojektet i Malmö lyckats med vad gäller ett inte ringa antal ungdomar. Den politiska ledningen i Malmö väljer ändå att lägga ner projektet. Hur ska vi förstå det? Okunniga politiker som inte låter sig informeras fullt ut, eller politiker som har en annan åsikt än S-ledaren?
Det är aldrig för sent att tänka om och nu är det dags att göra det ifråga om musikprojektet, IV-musik. Verksamheten där har i 19 år lyckats skapa en pedagogisk verksamhet som berör ett antal ungdomar, något som tidigare skoverksamhet inte lyckats med för denna grupp ungdomar. Ska våra ungdomar kunna lyfta så kanske vi inte ska “ge” dem vingar utan snarare erbjuda dem en skolverksamhet som berör dem och där de utmanas och därmed utvecklar sin flygförmåga. Något som musikprojektet tycks ha lyckats med, inte i ett år utan i 19 år. Imponerande! Hoppas vberkligen att Malmös ansvariga politiker visar samma mod som de pedagoger visat som byggt upp och drivit verksamheten inom musikprojektet.

Så skriver och tänker universitesadjunkt och lärarutbildare Per Dahlbeck, Malmö högskola.

Det finns hopp om genusvetenskapen

Jag har ibland kritiserat genusvetenskapen för att inta en bevakande hållning gentemot andra perspektiv.  Om någon (som jag) drivit frågan om betydelsen av att olika kön är representerade inom lärarkåren har det kolliderat med en likhetsfeministisk teori om att det egentligen inte är någon skillnad mellan män och kvinnor.

Den här hållningen är teoretiskt intressant men stämmer dåligt med de flesta människors erfarenhetsvärld. För många av oss är det viktigt med någon form av könsidentitet och vi bryr oss mindre om ifall den är biologisk eller socialt konstruerad.

Nu läser jag om en ny avhandling av Mia Liinasson som problematiserar bristen på självkritik inom genusvetenskapen (länk):

Det svåra har varit att det på vissa håll finns ett slags kåranda, berättar hon. Feminister har alltid betonat vikten av att hålla ihop mot förtryck och orättvisor. Därför har kritik mot det egna ämnet viftats bort. För att åstadkomma förändring har många menat att man måste fokusera på gemensamma erfarenheter och målsättningar istället för interna olikheter och konflikter, berättar Mia Liinason. Det har funnits en rädsla för att självkritik ska försvaga den feministiska rörelsen. Därför har Mia Liinason ibland haft svårt att tolka kritiken på sitt avhandlingsarbete.

– Vid mina presentationer under doktorandtiden kände jag mig ibland osäker på om jag fick kritik för att min forskning inte höll måttet eller om det var för att mina resultat provocerade. Men idag uppfattar jag den kritiken som ett uttryck för förhandlingar om vilken sorts kunskap man vill producera, säger hon.