Skoldebatten har spårat ur och idag är det fritt fram för vem som helst att dra vilka slutsatser som helst. Sven-Eric Liedman gör ett försök att återföra en smula sans till diskussionen. Kanske finns det hopp om ett vettigt samtal ändå?
Jag var bekymrad över att den nya förskollärarutbildningen inte skulle locka män till yrket. Därför ringde jag till VHS och fick statistiken för höstens antagningar.
Av de 4254 förstavalssökandena är 357 män. Jag ser fram emot att möta en del av dem till hösten.
Några förskollärare
Jag känner igen de här reaktionerna (länk):
Every now and then I make the mistake of confessing to a colleague that I blog. They usually greet this confession with an uneasy smile and follow it with a look that says: “do you really have time for that?” I understand what they really mean: a serious tenure track assistant professor does not have time for blogging. With respect to my colleagues, they’re wrong: graduate students, post-docs, young faculty, and senior faculty too, should do more blogging not less. And, moreover, institutions of high education ought to start recognizing such work as an important component of a scholar’s profile.
I texten utveckla Stephen T Casper sina tankar om varför bloggen är ett bra sätt att föra akademiska samtal.
Jag vaknar till ett konstigt inslag på TV4:s nyhetsmorgon. Det är den vanligtvis så kloke barnläkaren som uttalar sig svepande i en svår fråga. Han menar att fem timmar är lagom lång tid för små barn på förskola.
Han borde fokusera på verksamhetens kvalitet. Hur lyckas förskolan möta barnets behov av trygghet och stimulans? Hur fungerar samspelet mellan hem och förskola? Hur har barnet det hemma? Var finns de stabila anknytningarna? Hur påverkas föräldrarna av den ökande stress som hans uttalanden framkallar?
Den här formen av generella utsagor riskerar att skapa mycket oro. Nervösa föräldrar är sällan bra föräldrar.
Varför kommer den här diskussionen just nu? Är det dags för Zaremba att ge sig på förskolan?
Tysta tankar 