”Inte ett leende före jul”

Kartan för skoldebatten har ritats om. Idag är det ledarsidorna som anger tonen. Tiina Meri dammar av en del påståenden från skolans vardag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. När våra studenter är på VFU möter de ofta varianter av den här metodiska skåpmaten. Det är en blandning av grundläggande praktisk ledarskap och grumliga normativa budskap.

”Som lärarkandidat mötte jag en lärare som sade att han aldrig skulle klä sig i jeans inför en arbetsdag i klassrummet. En lärare kan inte klä ner sig. Han eller hon måste trots allt vara representativt klädd, eftersom barn lägger märke till de signaler som klädseln skickar. (…)”

Kanske borde jag vara tacksam över att skolan engagerar. Jag behöver lite tid för att vänja mig vid de här förenklade budskapen. Idag är alla (utom lärare och skolforskare) experter.

Vår inre Swann

Henrik Berggren sammanfattar elegant skoldebatten utifrån Prousts roman På spaning efter den tid som flytt.

Men ju mer han ansätter henne ju mer undanglidande blir hon – ökad kunskap ger inte ökat förtroende. Denna paradox gör ”På spaning efter den tid som flytt” till något mer än en kärleksberättelse: världshistoriens första roman om farorna med kvalitetssäkring och evidensbaserad kunskap.

Ökad granskning har kommit att bli den självklara lösningen på alla samhällets problem. Om skolorna är undermåliga måste de utvärderas ännu mer, om lärarna är dåliga måste vi införa en lärarlegitimation, om tågen inte går i tid måste det göras fler besiktningar, om sjukvården är ineffektiv måste tydligare resultat­mål formuleras.

Dessa rop på ökad kontroll talar till den Charles Swann som finns i oss alla. Vi misstänker – ibland på goda grunder – att lärare, läkare och andra professionella grupper likt Odette inte alltid är helt att lita på. Problemet är bara att för mycket övervakning och styrning ofta leder till ökad misstänksamhet och ännu sämre prestationer.

Det kanske finns hopp om om DN ändå? Luften känns lite lättare att andas.