Zaremba enligt Lindeborg

Åsa Lindeborg granskar Maciej Zaremba 2008 i Aftonbladet.

Jag tror Zarembas verkliga ärende är större, och samtidigt hans gamla vanliga: Att håna idén om jämlikhet. Han låtsas, än en gång, ställa sig på den svages sida (på så vis får han ett tyst ängsligt bifall även av vänstern) – i syfte att slå mot välfärdsstaten och demokratin. ”Hos de svagas riddersman finns paradoxalt nog ofta ett folkförakt”, skriver Wijk som öser ur den prisade kulturskribentens fatabur: Zaremba menar att folkhemmet vilar på ”en perverterad jämlikhetsidé” och ryser vid tanken på den medeltida bytraditionen där de fria bönderna hade en röst var – den som han (felaktigt) tror ligger till grund för den svenska rösträtten.

(….)

Den gången var det de kränkta bosnierna Zaremba ömmade för så pass att han ropade efter domstol. Nu drar han ut till försvar för de jagade lärarna som inte vågar öppna käften av rädsla för att bli anmäla av folk som känner sig – kränkta. Skickligt får han läsaren att tro att lärarstuderande dyslektiker, homosexuella och svenskar med invandrarbakgrund utgör en allvarlig fara för rättssäkerheten, åsiktsfriheten och samhällsmoralen. En handfull rättshaverister blir argument mot en hel jämlikhetslagstiftning.

Återigen visar Zaremba sig ha näsa för sånt som ligger i tiden. Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet.

Jag föredrar nog en skabbig kvällstidning framför den här inskränkte hycklaren.

 

Lärare möter socialsekreterare

Min kamrat Per Germundsson disputerar på fredag kl 13.00 i Örebro.

Lärare, socialsekreterare och barn som far illa. Om sociala representationer och interprofessionell samverkan.

Syftet med avhandlingsarbetet är att utifrån teoribildningen sociala representationer fördjupa kunskaperna kring mötet mellan yrkes­grupperna socialsekreterare och lärare vid samverkan kring målgruppen barn som far illa eller riskerar att fara illa. Avhandlingen avser fånga parternas uppfattningar om varandra och det man samverkar kring samt diskutera möjliga konsekvenser av dessa uppfattningar i kontexten interprofessionell samverkan kring barn som far illa.

Ett svårt och viktigt ämne. Jag önskar att jag vore där. Kanske någon bloggläsare kan rapportera?

Den här delen av lärares uppdrag är svår att sköta från katedern.

“Forskarnas skolsvek”

DN:s ledarsida trummar på:

De svenska pedagogernas storhetstid inträffade under 1940- och 50-talen. Forskarna medverkade i de utredningar som föreslog de stora skolreformerna och bidrog därmed bland annat till att den nioåriga enhetsskolan inrättades. På den tiden kunde forskarna hjälpa politikerna att se längre.

På Svenska dagbladet är tonläget annorlunda. Under rubriken “Fler lärare måste bli forskare” skriver en namnkunnig samling:

Det är angeläget att förstärka den forskning som handlar om klassrumssituationen, ämnesdidaktisk kompetens, undervisningsmetoder, hur lärare undervisar och hur elever lär. En starkare koppling till sådan forskning från olika vetenskapliga områden höjer lärarnas kompetens och förmåga att använda olika verktyg i undervisningen beroende på situation och elevernas behov. Det behövs också fler forskarutbildade lärare.

Ytterligare en utmaning är att lärare, skolledare och företrädare för huvudmännen behöver ta del av relevant forskning och använda den i verksamheten i ökad utsträckning. Det ska löna sig att ta fram arbetssätt som utgår från forskningen och därmed öka kvaliteten på undervisningen.

Idag har jag ingen åsikt. Låt elefanterna dansa.