Svenska skoldebattörer har intagit ett hundaktigt förhållande till grannlandet de senare åren.
Emma Leijnse skriver nyanserat och intressant i Sydsvenskan.
Tyvärr saknas en del av bakgrundsmaterialet på nätet. Sammanställningen över politikernas tankar om framgångsfaktorer är spännande. Alla verkar kunna hämta stöd för just sin tes.
Det blir svårt att uppfylla den nya läroplanens krav på att förskolan skall vara en plats för kunskap och lärande när barngrupperna blir allt större och personaltätheten mindre. Det skriver Sven Persson, professor i pedagogik vid Malmö högskola.
Sven formulerar det med all önskvärd tydlighet:
Att den svenska förskolan under en lång tid har varit föremål för nedskärningar rimmar dessutom illa med de stora förhoppningar som ställs på att den skall vara ett första steg i utbildningssystemet. Den nya läroplanen för förskolan ställer höga krav på att förskolan skall vara en plats för kunskap och lärande i ämnena matematik, språk, naturvetenskap och teknik.
Det är naturligtvis ingen slump att detta är de ämnen som svenska grundskoleelever presterar sämst i. Tanken är att förskolan på ett bättre sätt än tidigare skall förbereda barnen inför skolan.
Det är en svår ekvation som lämnas till förskolepersonalen att lösa: större barngrupper, minskad personaltäthet och högre krav. Politikerna får därför sluta att leka med förskolan och ta dess uppdrag på allvar.
Jag och Sven Persson dansar i Folkets park 1979
På lärarutbildningen arbetar vi mycket med begreppet samspel och som föreläsare vill jag gärna börja lektionen med något roligt och inspirerande exempel. Skrattande barn brukar vara ett säkert kort.
När jag ser den här filmen finns det något som skaver. Pappan är aningen för angelägen att locka fram det eftertraktade skrattet. Om han hade väntat en liten stund hade antagligen barnet fått tid att upptäcka hur man manipulerar världen.
Nu ekar det nervösa skrattet olustigt.
Det kan också vara så att jag är överkänslig.
Tysta tankar 