Jag tycker verkligen inte om kommentarsfältet på Newsmill och nu har min gamla plågoande Gunilla Madegård vaknat. Därför väljer jag att bemöta Torbjörn här i stället: 1, 2

Bakgrund:

DEJAS slutbetänkande är ett svek mot pojkarna

Får män kritisera en kvinnodominerad skola?

och DEJAS representant Torbjörn Messing:

Skolan behöver fler genusmän, inte cowboys

En viktig skillnad mellan DEJA och mig är hur vi ser på betydelsen av en könsblandad personalgrupp. I delegationen för jämställdhet i förskolan fanns ett klart avståndstagande från vikten av att rekrytera män till förskolan. Argumentationen byggde på två antaganden:

1. Eftersom det egentligen inte är någon skillnad mellan män och kvinnor kommer en sådan satsning utgöra en romantisering av manliga kvaliteter. Delegationen distanserar sig från den formen av essentialism och kritiserar andra länder som har rekryterat män av “fel” anledningar. Dessutom finns det en risk att sådana satsningar skulle kunna uppfattas som kritiska mot de kvinnliga pedagogerna.
2. Eftersom de män som ändå börjar är så få finns det en uppenbar risk att de stereotypiseras och då förstärks barnens bilder av att världen går att dela upp i manligt och kvinnligt.

Jag kritiserar här det andra antagandet och menar att det lägger ett orimligt stort ansvar på minoriteten (männen) som får bära upp utredarnas förväntningar på att vara representanter för “den nya mansrollen” och på Newsmill vill Messing att vi ska ta ställning till fenomenet:

Vad är det vi tar ställning till egentligen?

Jag menar att 3,5 års högskolestudier borde gett studenterna redskap att bearbeta socialpsykologiska processer av det här slaget.  Vi arbetar med värdegrunds och mångfaldsfrågor på många sätt.

Männen vet att de kommer att mötas av motstridiga förväntningar. Å ena sidan ska de fylla ut ett maskulint tomrum och å andra sidan får de absolut inte leva upp till bilden av den traditionella manligheten om de vill tillfredställa den nya genusnormen.

Min huvudpoäng är att den här typen av rollkonflikter hör till vardagen och är frågor som bör lösas på arbetslags- eller ledningsnivå. Forskningens pekar på att det finns ett problemområde och detta hjälper oss att sätta ord på konflikternas faser (tack Margareta Havung), men att som DEJA och Messing ta resultaten som intäkt för att inte agera beskriver jag som defaitistiskt. Jag kommenterar vidare i Messings text.

Jag vågar påstå att lärare trots 3,5 års studier inte klarar av att bortse från kön.

Ingen har påstått något sådant heller.

Ingen klarar det.

Just det. Att bortse från kön är ingen prestation i sig. Att förhålla sig analytiskt till motstridiga förväntningar är däremot en färdighet som går att öva upp.

Det finns flera forskningsrapporter som visar att män i skolan förväntas göra andra sysslor, tillföra nya värden samt att de själva intar en komplementär roll.

I förskolor som inte följer läroplanens direktiv om allsidig verksamhet kan det finnas uppdämda behov av aktiviteter som tillgodoser olika behov. Kan jag skriva detta utan att kvinnliga pedagoger blir kränkta?

Kvinnorna slutar att snickra och brottas när männen börjar arbeta i förskolan (Havung) och männen får uppskattning när de bidrar med något som är annorlunda mot det kvinnorna gör (Hjalmarsson mfl).

Om kvinnorna slutar snickra eller spela fotboll menar jag att det är ett socialpsykologiskt fenomen som också bör lösas på arbetslagsnivå. Männen kan inte skuldbeläggas för detta.

Det är ett häpnadsväckande påstående att alla lärare efter utbildningen skulle klara av att se bortom könstillhörigheten.

Så här skrev jag: “Lärarna har gått en 3,5-årig högskoleutbildning och borde kunna hantera den här typen av motsägelsefulla förväntningar”. Det är inte riktigt samma sak som Messing påstår och han väljer att argumentera i ett tomrum. Ordet “alla” är starkt och vi kanske skulle behöva diskutera vad det innebär att “se bortom könstillhörigheten”.

Det finns mängder av studier som visar att vi omedvetet påverkas av kön, etnicitet, hudfärg etc och att vi sorterar människor utifrån en rad kategoriseringsgrunder. Det kallas fördomar och de försvinner inte för att man utbildat sig till lärare.

Om vi bortser från det mästrande tonfallet har Messing en poäng. Å andra sidan bygger idén om att språkligt orientera sig i tillvaron på kategorisering och tolkning av erfarenheter. Jag tror att Imanuel Kant och Torbjörn Messing  har olika tankar om betydelsen av begreppet kategorier. Vi behöver dem för att orka leva. Språket bygger på de här generaliseringarna och som lärare måste jag kunna förhålla mig till att mina begrepp är tillfälliga konstruktioner som jag använder för att kommunicera mina erfarenheter. Men behovet av begrepp försvinner naturligtvis inte för att man utbildar sig till lärare. Förhoppningsvis lär vi oss att se det föränderliga i dem. Det finns en nyansskillnad mellan att vara fördomsfull och att ha förförståelse. Genom att arbeta med vetenskapligt tänkande under utbildningen försöker vi träna studenterna i att se den skillnaden.

Men kampen mot fördomar fortsätter genom livet och jag kan inte se att männen har ett större ansvar än kvinnorna. I mina ögon representerar avvikarna en möjlighet till förändring.

John Wayne som lucia