Jag har inte lyckats följa den fjärde säsongen av Mad men på det respektfulla sätt jag planerat, samlingsboxen har skämt bort mig och jag väntar på fyran. De hackande fragment jag sett på nätet är djupt oroväckande och särskilt Betty Drapers utveckling bekymrar många tittare. Anna Hellsten sammanfattar på Sydsvenskans kultursida:
Inte minst som förälder har Betty genom säsongerna gått från milt distanserad till ganska förskräcklig. Hon är en kittlande, provocerande modersfigur – delvis för att hon i en modern tittares ögon kontrasterar med ett samtida föräldraideal som hyllar det kramigt icke-auktoritära, men också för att hon faktiskt är en rätt förskräcklig förälder. I slutet av säsong 3 låter hon sina två äldsta och förkrossade barn fira jul med hemhjälpen medan hon tar flyget till Reno för att gifta om sig med nya mannen Henry Francis. I säsong 4 tvingar hon sin dotter till psykolog men förvägrar henne den enda relation som verkar göra livet lite drägligare: vänskapen med grannpojken Glen. Av den älskvärda, lite förhoppningsfulla mamman från seriens början återstår bara ett välmejkat monster.
Kanske låter det bakvänt, men jag kan inte låta bli att tycka att det finns något feministiskt befriande i att låta Betty vara en så genuint förbittrad människa, och framför allt i greppet att inte använda barnen som mjukmedel – Bettys moderskap gör henne inte ett dugg lyckligare. Att föräldraskapet inte är ett recept på automatisk lycka är ingen ny tanke inom feminismen, men Betty Draper är närmast likgiltig, på gränsen till fientlig, inför sina barn.
Jag behöver nog fundera vidare över på vilket sätt feminismen kan använda Betty för att utvecklas. Kanske är jag fast i ett konventionellt synsätt där vi letar efter goda förebilder snarare än avskräckande exempel?
Lärarutbildaren inom mig skulle vilja visa scener med Betty och hennes barn för att låta studenterna analysera det utifrån Sterns anknytningteorier eller Juul/Jensens tankar om inre ansvarstagande. Det skulle kunna bli en spännande lektion. Vad gör vi med myten om den goda modern? Klarar vi oss utan den?
David Carbonara – Mad Men Suite
Jag ser det åttonde avsnittet och möter en ny ton. Eftertänksam och sorglig. I bakgrunden mullrar vietnamkriget.
Tysta tankar 