Citytunneln har förenklat pendlandet för många studenter och nu börjar tågen gå i tid. I Stockholm annonserar högskolor i tunnelbanan efter studenter till höstens kursstarter.
Jag vill gärna göra reklam för möjligheten att studera vid Malmö högskola. Beställ katalogen här.
Eller:
– Går det att lära ut kritiskt tänkande?
Mina studenter tycker nog att jag är besvärlig. De brottas med Dion Sommers Barndomspsykologi och självförtroendena svajar. Jag försöker konsekvent undvika enkla svar och deras tålamod är inte oändligt.
– Kan du inte bara säga hur det är så att vi slipper de här diskussionerna!
Ibland tänker jag att ett kritiskt inställning är en lyx man kan unna sig när man har koll på alla grundläggande teorier. Samtidigt handlar det om ett förhållningssätt till det egna lärandet som är helt nödvändigt för att inte fastna i reproduktion av gamla ideal.
Jag läser Bryan Bretags funderingar kring betydelsen av att jobba med frågor om kunskapens natur i skolan och på lärarutbildningen. Det finns en risk att jag kommer bli ännu jobbigare.
Länk till viktig artikel och film!
Jag skickar frågan vidare:
– Vem lärde dig att tänka?
Kristina Alexandersson tänker vidare
Brian Kotts finns som vanligt i bakgrunden – följ honom på twitter!
Man kan säga vad man vill om teveserien 9A, men igår sköt den på allt som rörde sig:
Det är väl egentligen bara trollkarlen Stavros själv (och politikerna?) som kommer hel ut det här. Han strör oneliners omkring sig:
– Om jag inte kan få dig att skriva VG på provet efter två timmar ska jag sluta som lärare! (hot eller löfte?)
– Mina sjuor är bättre än era nior!
Programmet innehåller några gripande scener med Malin, som funderar över varför hon valde läraryrket. Då känns det nästan äkta. Hon kommer fram till att “man måste inte vara jätterolig hela tiden” och det kanske är en bra grund för hennes framtida utveckling.
Jag försökte twittra under programmet Länk. Det var inget riktigt tryck på flödet med många ser Svtplay och fyller på.
http://twitter.com/#!/Anna_Kaya/status/39780218008899584
Plura ser ett helt annat program än jag – han betonar det personliga mötets betydelse och på ett pedagogiskt plan jublar jag över hans insiktsfulla analys. Men jag hittar inget stöd i programmet som är präglat av ett instrumentellt förhållningssätt – även om Gunilla Hammar Säfström jagar barn i korridoren och visar omtanke.
Tysta tankar 