Därför dansar jag inte balett!
3
| Tid: | 2011-03-02 10:15 – 2011-03-02 12:00 |
|---|---|
| Plats: | sal D138, Orkanen, Nordenskiöldsgatan 10 |
| Målgrupp: | Alla intresserade |
Alla hälsas välkomna till
disputation inom forskarutbildning i pedagogik
Camilla Löf lägger fram sin doktorsavhandling med titeln:
“Med livet på schemat: Om skolämnet livskunskap och den riskfyllda barndomen.”
Länk till avhandling
Fakultetsopponent: Professor Eva Reimers, Linköpings universitet, Inst. för samhälls- och välfärdsstudier.
Svenskt abstrakt:
Skolämnet livskunskap har vuxit fram i svenska skolor under det senaste decenniet, ofta utifrån en ambition att främja hälsa och att konkretisera skolans värdegrundsarbete. Avhandlingen belyser hur livskunskap växer fram och definieras som ett skolämne i nationella och kommunal dokument, och organiseras i lokal skolpraktik. Studien, som har en kombinerad barndomssociologisk och kritiskt diskursanalytisk ansats, riktar särskild uppmärksamhet mot den syn på barn och barndom som skapas genom organisationen av detta komplexa ämne. Det nya skolämnet saknar entydiga nationella riktlinjer och omfattas i den lokala skolpraktiken av en mängd olika arbetssätt och program. Skolämnet livskunskap handlar i skolans vardagspraktik om elevers sociala problem, snarare än om de gemensamma värden som framhålls i läroplanen. Innehållet i ämnet läggs därmed ofta på ett för barnen privat plan. I avhandlingen diskuteras vad som sker när barns privata relationer lyfts upp till offentliga samtal i syfte att lösa konflikter
Det här vill ni inte missa. D138 rymmer många och alla är välkomna.
Jag skrev ett kort inlägg på Newsmill och tonade ner anknytningen till det där samfundet. Det kanske är hans ensak och jag värderar åsiktsfrihet högt – men han kommer inte att bli skolminister i min regering.
Jag har lite dåligt samvete för att jag kanske har varit orättvis mot Stavros Louca. Han har naturligtvis rätt till sin religion utan att bli misstänkliggjord. Samtidigt är frågan vilka tankar som ryms inom skolans värdegrund, och jag hittar underliga debattrådar som antyder att medlemmarna:
1) inte ska delta i det politiska samhällslivet (gud bestämmer)
2) inte ska blanda in samhällets rättssystem (äldsten löser konflikter inom kyrkan)
3) beordras att bryta kontakten med de som inte följer reglerna (bannlysning)
Dessutom försöker jag förstå vilken funktion de här ouppfyllda profetiorna spelar. Domedagen bör liksom vara lagom långt borta för att fungera lagom skrämmande (wikipedia) och motivera medlemmarna till lojalitet och givmildhet mot församlingen :
Många av Vakttornets förutsägelser har kritiserats hårt av före detta vittnen och av etablerade kristna.
Förutsägelser såsom de följande har förekommit i diverse Vakttorns-publikationer:[39]
Jag anar att det här projektet kan svälla ut.
Länk till Passagen
Stavros Louca kanske skulle kunna vara lite mer precis i sin kritik av evolutionen:
Vilken är vår tids största bluff?
– Jag skulle vilja säga att det är evolutionsteorin, det finns alldeles för många lakuner i den för att jag skall kunna övertygas om att människan kommer från aporna. Jag tror på skapelsen. Men det betyder inte att jag är kreationist och tror att världen skapades för några tusen år sedan.
Ungefär hur många år menar matematikläraren att vår herre använde för att skapa oss till sin avbild?
Jag försöker förklara för studenterna olika teorier om identitet, jag och själv. Det handlar mycket om mod och är ett riskabelt ämne. Exemplen blir lätt privata och jag kämpar för att försöka hålla en strikt akademisk nivå.
Sedan läser jag Andres Lokkos text och stapplar ut i köket.
Vi väljer alla våra identiteter. Vi väljer den väg som ser enklast och rakast ut. Den som utåt får oss att se starka och välmående ut. Vi tar alltid genvägen och sopar oss själva under en matta tills vi en dag inte känner igen oss i spegeln längre.
Den eländiga skoldebatten rullar vidare. Zoran på LR länkar glatt till socialdemokraten Alexander Nordgrens debattartikel på Newsmill:
”Det är dags för socialdemokraterna att ta initiativ till en omfattande diskussion om lärarutbildningen och med öppna armar bjuda in kunniga lärare, som till exempel, Stavros, Lärarnas Riksförbund och andra organisationer liksom forskare på området. Förhoppningsvis leder det fram till en ny och mycket bättre lärarutbildning. I en sådan diskussion bör frågan vara: Hur och var kan den pedagogiska undervisningen bäst bedrivas?”
Om socialdemokratin inte har vassare tänkare kanske det är lika bra att de fortsätter sin passiva strategi och överlåter idéarbetet åt Björklund?
I Sydsvenskans söndagsbilaga får Stavros (ständigt denne Stavros!) svara på 20 frågor. Mest förvånande är kanske att han utser evolutionsteorin till vår tids största bluff. “Men det betyder inte att jag är kreationist och tror att världen skapades för några tusen år sedan”. Det känns tryggt. Men min kvot av grekisk visdom är fylld nu.
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra över HUR många tusen år sedan det är jorden skapades enligt Stavros? Om vi nu ska göra honom till auktoritet i skolfrågor verkar det vara en rimlig följdfråga.
Jag tröstar mig med senaste numret av Pedagogiska magasinet och Anneli Frelins nyanserade diskussion om auktoritetsbegreppet.
På Newsmill finns det många åsikter om evolutionen – diskussionen om skolans värdegrund tänker jag är mer intressant!
Jag vet att jag tjatar, men det här är viktigt. Svensk skola håller på att springa in i en amerikansk testkultur och politiker från höger till vänster jublar.
I senaste numret av PM skriver Henrik Berggren om sitt möte med amerikansk skolkultur i teveserien The Wire. Fjärde säsongen är nog det mest uppskakande jag sett på teve och funderar på om det går att tvinga studenter att ta del av mästerverket.
Länk till Pedagogiska Magasinet
Under julhelgen var jag i Baltimore. Jag slukade låda efter låda av den amerikanska tv-serien Wired – det finns fem säsonger totalt – med stigande fascination.
Entusiastiska kritiker har jämfört denna genomskärning av en krisdrabbad amerikansk stad med Balzacs och Hugos skildringar av artonhundratalets Paris. Även om det är överdrivet – personteckningarna är ganska stereotypa – växer Wired under resans gång från en tämligen ordinär polishistoria till en berättelse om Baltimores klass- och rasmotsättningar. Knarklangarkvarteren i det svarta gettot visar sig inte vara en isolerad enklav utan en del av ett omfattande rotsystem som förgrenar sig vidare in i utbildningssystemet, politiken, fackföreningarna, mediebranschen och den samhälleliga eliten.
Mest fascinerande är den kraft och konsekvens med vilken Wired angriper de resultatbaserade utvärderingssystem som alltmer har kommit att styra offentlig verksamhet i USA. (….)
I ett anfall av övermod slår jag över till den danska uttagningen efter att plågat mig igenom den svenska delfinalen #4 från Arenan i Malmö. Twitter var som vanligt roligare än tevesändningen.
Ett lugnare tempo, trevliga programledare, inga fläktar, inga konstiga skämt, hot pants (???), svenska artister och låtskrivare, bra ljud, vänligt tvitterflöde.
Jag tror på den märkligt välbekanta New tomorrow med A new friend i London:
Jag är nog lite dansk i alla fall…
Det är misstänkt likt en svensk sång:
Bloggen Ordklyverier formulerar dilemmat mycket bra (Länk)
När blir du komplett som lärare? Aldrig är det spontana svaret, men med stöd från en mentor, kollegor och chefer kan vägen från det nya och osäkra till det säkra och kompetenta gå snabbare och dessutom förhoppningsvis vara mindre smärtsam.
I Lärarutbildningens ljusgård finns en skulptur som heter Patterns of failure. Det är ett helt nödvändigt perspektiv. Strävan efter perfektion är en av läraryrkets värsta fiender.