Tysta tankar

Få saker väcker så starka känslor som ”kommunaliseringen” och kloka läsare som Jan Lenander visar ibland oanade sidor (Länk):

När SKL uttalar sig på sitt förnumstiga, myndiga vis och sätter på sig sin vi vet bäst attityd helt utan kunskapsförankring så skulle jag kunna använda knytnävarna.

Nu har hatet mot huvudmannen även utvidgats till att innefatta förskolan som får skulden för den svenska skolans förfall:

Jag har en teori om att kommunalisering av övriga skolan hade en klart positiv effekt på förskolan. Frågan är om inte samhället får betala dyrt för den vinsten genom att ett annat område hamnade i riktig strykklass.

Jag tror inte Jan Lenander menar riktigt så illa som det låter och citaten är ryckta från sitt sammanhang – men vill gärna ta chansen att förtydliga några detaljer från 90-talet.

Först ett tillrättaläggande: förskolan kommunaliserades inte. Däremot övergick den från Socialstyrelsen till Skolverket som tillsynsmyndighet.

En central fråga var inrättandet av förskoleklasser som ersatte den tidigare sexårsverksamheten/deltidsgruppen  eller lekskolan som det hette när jag var liten. Det fanns olika förväntningar på vad som skulle hända och i SOU 1994:45 resonerar Dahlgren och Lenz Taguchi  om svårigheterna att förena förskolans passiva ”barn som natur” med skolans reproduktiva  ”barn som kultur”. De landar i vaga förhoppningar om att barnet skulle kunna konstrueras som ”kulturproducent”.

Slutbetänkandet inför Lpfö98 kom också att betona det aktiva barnet. Titeln”Att erövra omärlden” är en stark markering och i debatten fanns på många nivåer upptrissade förväntningar på att förskolans arbetssätt (tematiskt, lekfullt, ämnesövergripande, Vygotskij, Piaget, estetiskt, barnperspektiv) skulle kunna utgöra en motpol till skolans mer traditionella undervisningssyn. Även inom skolan fanns det krafter som såg fram emot att förskollärarna skulle komma in och frigöra kreativitet.

Samtidigt diskuterades frågan om skolans innehåll i SOU 1994:45. Grunden för livslångt lärande. En barnmogen skola (till skillnad från skolmogna barn – min anmärkning) och starka krafter frågade sig om det var skolan eller barnet som skulle förändras?

Men det fanns alltså starka förväntningar på spännande möten mellan kulturerna och i kommunerna skapades ledningsgrupper där det kunde hända att förskollärare blev rektorer för skolor. 0-16-perspektivet var ett mantra som upprepades ofta och vi var några som trodde på det. Idag försöker Malmö stad återskapa den gamla strukturen som speglar de nya stryrdokumentens ansvarsfördelning.

Norge hade gjort samma resa några år tidigare och resultatet var entydigt. Skolkulturen visade sig ha en större densitet och lektionsliknande undervisningssätt sipprade lätt ner i förskolorna. Förhoppningarna om att leken skulle genomsyra skolan kom fort på skam.

När  Jan Björklund under 2000-talet började sin kanonad mot svensk skola var det naturligt att hitta syndabockar för de svaga resultaten på olika plan. Men att skylla på förskolan är även med dessa mått mätt rätt lågt. Det är faktiskt den verksamhet som får högst betyg i brukarundersökningar.

Tidsmässigt låg de här två processerna parallellt – men det som Jan Lenander  beskriver som att omsorgskulturen har tagit över skolan känner jag inte igen. Tanken på att renodla skolans kunskapsuppdrag bygger på en dikotomisering av människan. Barn lär hela tiden med alla sinnen. Kunskap har andra dimensioner än reproduktion – och det vet Jan.

Om skolan hade tagit vara på möjligheten att lära av förskolorna hade vi haft ett annat läge idag. Matchen är över – skolan vann.

Idag är ett bra tillfälle att reflektera över den gode Pyrrhus ord: En sådan seger till och jag är förlorad.