Vi har i olika omgångar diskuterat en aktuell teveserie här på bloggen och nu sammanfattar jag mina invändningar på Newsmill. Debattredaktören har satt en rubrik som jag hickar till inför. Kanske borde jag ha sett lite mer än trailern för att göra ett så kategoriskt påstående?
Uppdatering: Jag läser kommentarerna och förvånas över den hårda tonen. Ska det vara så?
Mats till höger - Bagarmossen 1959
Etiketter 9A
januari 31, 2011 kl. 10:05 e m |
Ja du Mats, när jag får nog av det hårda debattklimatet är det inte bloggen jag tänker på utan dels på Newsmill. dels på det politiska livet i ett parti. Den där rabiata kvinnan, det är så det låter från båda hållen när man debatterar jämställdhet eller något som har med invandrare eller Mellanöstern att skaffa på Newsmill. It ain’t pretty. Jag anmäler inga kommentarer, men anmäler du försvinner det.
januari 31, 2011 kl. 10:12 e m |
Jag anmäler – ordet korkad bör inte förekomma i det offentliga samtalet.
januari 31, 2011 kl. 10:15 e m |
”Förutom dina högst primitiva ad hominem-resonemag om ”sippa kärringar”
Vill man ha roliga kommentar på sina inlägg verkar Newsmill vara en bra plats att skriva på. Nu ska jag försöka luska reda på vad en ”ad hominem” är för något så jag får vet mer om dig kära Mats.
januari 31, 2011 kl. 10:18 e m |
Nu ångrar jag att jag anmälde kommentaren – fast jag skulle aldrig kalla någon ”kärring” (offentligt) och då vill jag inte bli beskylld för det.
januari 31, 2011 kl. 10:33 e m |
Ja, jag tyckte det var lite synd, att du tog bort den för i huvudsak var den inte otidig även om det märktes att författarinnan var oerhört arg rätt igenom kommentaren.
januari 31, 2011 kl. 10:24 e m |
Var det ett fruntimmer som sippt kände sig förnedrad å könets vägnar eller?
januari 31, 2011 kl. 10:30 e m |
Det var en helt obegriplig kommentar av Gunilla Madestrand som nu är borttagen. Mest förvirrad.
januari 31, 2011 kl. 10:51 e m |
Nu har damen skrivit en ny som är lite mildare i tonen – men inte helt glasklar i logiken.
januari 31, 2011 kl. 10:20 e m |
Den sista moikanen sjöng Littel Gerad en gång när vi var små. Ditt inlägg var bitvis briljant.
Men jag måste nog säga, det jag han se av avsnitt 1 innan jag blev avbruten, är en blygare viol till NO lärare har jag inte sett. Än mindre en fjunis som tror han vet allt i hela världen eller en lärare som tror sig vara kompis med elverna.
Jag säger bara ett: brist på att äga klassrummet. Äger du inte det ska man inte steppa och undervisa.
Tycker dock att lärarna är modiga som vill träna dessa saker. Samtidigt reser sig frågan vad fasen ni lär ut på lärarutbildningen? Ursäkat uttrycket.
Du kan ju funder lite på mitt blogginlägg om Waterloo och vad lärarstudenten skrev på Brännpunkt i dagens SvD om lärarutbildningen.
januari 31, 2011 kl. 10:32 e m |
Ständigt detta ”ni på lärarutbildningarna”! Sällan möter jag någon som säger ”ni inom näringslivet” med samma pompösa krav på kollektivt ansvarstagande.
januari 31, 2011 kl. 11:11 e m |
När det gäller skolproblemen är de en ständig cirkel med att lärare på alla nivåer till och med lärarutbildningen utbildar nästa generation lärare. Antingen kan vi tro att vi alla är usla i en allt mer självuppfyllande profetitia eller också kan vi börja frågasätta de som gnäller på oss.
januari 31, 2011 kl. 11:21 e m |
Eller så kan vi ta och nyansera resonemanget en aning och fundera över om det månne är så att det finns bra och dåliga även inom lärarkåren. Man kan i alla fall prova tanken och känna hur den känns på.
januari 31, 2011 kl. 11:27 e m |
De man kan fundera på är var fokus bör ligga!
februari 1, 2011 kl. 7:11 f m |
På det faktum att verkligheten är sådan att där finns bra OCH dåliga lärare, samtidigt, i skolorna runtom i landet. Om man inte lyckas greppa detta koncept kommer man att fortsätta föra en glättad pseudodebatt istället för att diskutera på riktigt. Och det vore ju synd.
februari 1, 2011 kl. 7:15 f m |
Morrica
VEM säger det och vems värderande om vem som är bra och dålig skall gälla, din, min eller Björklunds, eller är det eleverna. Vem skall ha ansvaret.
Hur är en lärare, när hon eller han är dålig?
Är det inte mer konstruktivt och fokusera på vad det innebär att vara lärare.
februari 1, 2011 kl. 7:28 f m |
@Monica eftersom vi tycks vara inne på linjen ”grovhuggen retorik” så kommer jag att besvara din fråga i den andan:
Ansvaret ligger på samtliga. Björklund har sitt, skolverket sitt, huvudman sitt och rektor sitt. Eleven har sitt, föräldrarna sitt, samhället har sitt och lärarna har sitt. Om någon brister i sitt ansvar är det i första hand eleven som får ta konsekvenserna.
Är vi överens om att detta är obra?
februari 1, 2011 kl. 7:47 f m |
Ja visst, kan man fokusera på ansvaret. Då kanske det blir ointressant att värdera den andra efter vad man själv tycker är bra eller dåligt. Då är vi inne på vad det innebär för var och en ha en viss position i samhället.
februari 1, 2011 kl. 1:23 e m |
@Monika Ansvarsfrågan är viktig. I ett system så komplext som skolan blir det katastrof när oklar ansvarsfördelning leder till att ingen tar ansvar för någon del, vilken del det nu än råkar vara.
januari 31, 2011 kl. 10:37 e m |
Jag är också trött på att vara med i en kollektiv syndabocks-klan.
januari 31, 2011 kl. 11:12 e m |
Det är vi flera om att tycka, se ovan.
januari 31, 2011 kl. 10:39 e m |
Hmmmm, jag kan inte heller steppa och undervisa. Jag kan inte steppa utan att undervisa heller. Borde jag lära mig det?
Jag slås främst av hur de två ”superpedagogerna” leker den typiska amerikansk-polisfilmsleken good cop bad cop – Hammar-Säfström går in och sablar ner matteläraren, vad han nu heter, och sen kommer Louca in och är kontrasterande farbroderligt förstående. Den pedagogik de applicerar på sina adepter är i hög grad manipulerande. Vilket budskap sänder serien? Egentligen?
januari 31, 2011 kl. 10:53 e m |
Visst är det klassisk manipulation! Deras syfte tycks vara att skapa kopior av sig själva och de är mindre intresserade av vad läraren själv har för erfarenheter eller idéer.
Grundidén är djupt och innerligt auktoritär.
januari 31, 2011 kl. 11:19 e m |
Ibland gör min hjärna små konstiga hopp hit och dit, din kommentar fick mig t ex inte alls att associera till svenska klassrum utan en helt annan sorts utbildning:
januari 31, 2011 kl. 11:30 e m |
Jag tänker på Ulf Blossings bok om hur man ska tvinga en majoritet av lärare att acceptera reformer de tycker känns felaktiga. En steg gör steg instruktion med förändringsagenter och efter många år har de sen vant sig.
februari 1, 2011 kl. 3:30 e m |
”The more you hate me – the more you will learn”
Underbar scen!
februari 1, 2011 kl. 6:56 e m |
*ler milt*
inte sant?
januari 31, 2011 kl. 11:40 e m |
Morrica
Absolut, men jag förstår inte varför vi bedöms kollektivt efter några få. Man tar för givet att vi alla är dåliga, speciellt på lärarutbildningen, därför att det har blivit en sanning. Någon säger sig ha erfarenhet av en som de upplevde som dålig och då blir alla dåliga. Likadant gäller det för studenterna. Några vittnar om studenter som inte är intresserade, ja då är ingen intresserad.
Jag vägrar att ta till mig det där och behåller min orubbliga tro på min egen förmåga, utan att för den skull inte upphöra med att rannsaka mig själv lite då och då. Och min orubbliga tro på studenternas förmåga överger jag aldrig.
februari 1, 2011 kl. 7:20 f m |
@Monica jag gissar att det är min kommentar om det faktum att det finns både bra och dåliga lärare du svarar på. En av anledningarna till den kollektiva bedömningen är naturligtvis att det är mänskligt. Vi skapar oss en bild av världen utifrån våra egna upplevelser. En annan är de svepande generella positiva men lika kollektiva argumentoiderna som förekommer i debatterna runt om på nätet och i media. Om ingen sida vågar eller förmår nyansera sitt tänkande kommer vi att hamna i polarisering – var gång.
februari 1, 2011 kl. 7:52 f m |
Det troliga är att för de flesta när det gäller lärare och speciellt om de haft en som de uppfattat dålig lärare är att de inte kan se det på annat sätt. Det är mänskligt när det gäller medborgaren. Men att utbildningspolitiker för att kunna driva sin linje spär på detta är ju sensationellt, oavsett hur många man dissar. De säger sig vilja höja statusen, när de i själva verket sänker den i botten på vägen dit.
Sensationellt är det som pågår just nu.
februari 1, 2011 kl. 11:56 f m |
Det här med att politiker dissar lärare är inte sensationellt på det sättet att det är nytt. De flesta lärarutbildare tänker på Björklund i ilskan över orättvisa påhopp men vi lärare ned yngre elever har mött det här sen Göran Persson och tidigare.
februari 1, 2011 kl. 5:14 e m |
Det sensationella är väl att de säger en sak och gör en annan. Om man vill att ”duktiga” (som om de inte redan är det) skall söka in till lärarutbildningen, skall man väl inte döma ut den totalt. Likadant gällande lärare.
februari 1, 2011 kl. 5:19 e m |
Sossarna ville förbättra lärarnas arbete och satsade på att skrämma iväg de duktigaste genom skäll, minskad autonomi och lägre kompetens hos de som styr skolan.
Motsägelsefullt och dumt, Jaavisst!
Nytt och sensationellt, NEJ!
februari 1, 2011 kl. 7:05 e m |
Du tycks känna till den socialdemokratins utbildningspolitiska inre kärna? Vilka dokument syftar du på?
Vilken socialdemokrati vid vilken tidpunkt?
februari 1, 2011 kl. 7:31 e m |
Janlenander
Så det finns bara B-laget kvar då menar du?
Det är inte den bilden jag har av våra blivande lärare. Tvärtom!
februari 1, 2011 kl. 11:59 f m |
I en politikers värld så om det inte ska vara elevens fel så måste man hitta en annan syndabock. Fruktansvärt kontraproduktivt och orättvist.
januari 31, 2011 kl. 11:48 e m |
Oops! Vänner, min avsikt var inte att hitta syndabockar. Min enda fundering är följande:
Ovedersägligt är att i den situation du står på scenen, klassrummet, HUR som gäller, den kommunikativa kvaliteten eller förmågan. VAD är en given förutsättning annars ska du inte befinna dig där.
Och det är här jag funderar över HUR mycket lär och tränar ni lärarstudenter att uppträda och förmedla kunskap?
Det är väl en av vitsen med pedagogiken. Om ni inte gör det borde lärarstudenterna få en dos dramautbildning.
januari 31, 2011 kl. 11:54 e m |
Plura
Nu är praktiken, dvs. lärarna på skolorna som är handledare också en del i det här. Men har de tid, får de den tiden som behövs för att ge studenterna praktik i klassrummet.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Man kan inte lära sig simma i klassrummet, man behöver öva i vattnet också.
Jag tror nog att de fortfarande får dramautbildning. Men efter samgåendet är jag inte riktigt säker längre. Eftersom vi är utspridda numera.
Själv undervisar jag på en icke-didaktiskt kurs – där vi tar upp utbildningshistoria, genus, klass och etnicitet, samt utbildningspolitik med fokus på läroplanerna.
februari 1, 2011 kl. 12:29 f m |
Jag håller med Monika – torrsimstraditionen är på utdöende. Ibland fungerar det (simulerade och filmade utvecklingssamtal) men då mer som underlag för reflektion än direkt färdighetsträning.
februari 2, 2011 kl. 2:44 e m |
Torrsim är inte kul. Men vad jag inte förstår är varför inte en bit dramturgisk utbildníng skulle hjälpa.
När jag själv fick lära mig presentationsteknik blev det annat ljud i skällan när jag ställde mig på scen efteråt. Det var hemst att se vilka olater man hade innan. Snabbpratande utan sammanhang och pointen i slutet.
Några värdefulla spån som retorik och dramtaurgi borde vara obligatorium, inte lek som jag läse att Helena skrev på min blogg om lärarutbildningen. Även om rollspel kan hjälp.
februari 1, 2011 kl. 9:56 f m |
När jag såg programmet så tänkte jag främst på två saker:
1. Vad hände under dessa lärares första år? Fick de stöd av en mentor, andra kollegor och skolledningen så att de kunde diskutera sina fram- och motgångar?
2. Var är skolledningen i programmet? Att en ny rektor tagit initativ till att delta får vi veta, men hur mycket kommer den pedagogiska ledningen att synas i programmet – för att delta i diskussionen och fundera över hur även deras ledarskap kan förbättras.
februari 1, 2011 kl. 11:19 f m |
Det här är spännande frågor. För många nyexaminerade lärare är de första åren tuffa. Malmö stad hade ett mentorsprogram för några år sedan och det var en investering för framtiden. Den så kallade praktikchocken skördade många offer och det fanns ingen tradition av att skola in nya kolleger i skolans tradition eller arbetslagets gemenskap.
När det gäller den här formen av kollegial coachning har vi massor att utveckla.
februari 1, 2011 kl. 11:32 f m |
Den här formen av kollegial coaching borde gälla alla nya lärare. Då skulle vi kunna gått vidare och diskuterat hur coacherna gör sitt jobb. Stavros och Gunilla är duktiga lärare men frågan är om de är duktiga coacher och vilka värderingar de skickar med i sin coaching?
februari 1, 2011 kl. 11:29 f m |
Jag är ju en stor förespråkare av arbetslag centrerade kring klasser och elever för att stärka elevfokus. Införandet av den typen av arbetslag ledde dock tyvärr till att inskolning av nya lärare blev mycket sämre. Det fanns ingen äldre kollega med samma ämnen att rådfråga kring alla de dagliga frågeställningarna. En del skolor har arbetat mycket professionellt med mentorskap för nya lärare men många har en oerhört lång väg kvar att gå. Jag hoppas att tv-programmet belyser det vanliga ledarskapet mer framöver, för den typen av coaching som 9A lärarna får skulle nog egentligen vara det vanliga på alla skolor.
februari 1, 2011 kl. 5:10 e m |
Det jag reagerade över var hur Gunilla ”gick på” lärarens personliga stil. Även om hon kanske till viss del hade rätt, kan man ju inte påstå att det var positiv coaching, snarare en Idol-domare-bedömning.
februari 1, 2011 kl. 5:24 e m |
Det misstaget har jag sett andra äldre duktiga lärare göra gentemot yngre kollegor. Coaching är svårt, vi behöver bygga upp mer kompetens inom området.
Det är dock inte så att lärare har en massa tid över för nya spännande uppdrag som någon annan hittar på.
februari 1, 2011 kl. 7:04 e m |
@Monika definitivt inte, men hon bäddade rutinerat för att Loucas ”good cop” en väl avvägd stund senare, under vilken den unge läraren i god förhörsteknisk anda lämnats att bygga på sin egen oro, osäkerhet och ilska efter hennes mangling. De är ett samspelt team.
februari 2, 2011 kl. 6:53 f m |
Morrica
Jag är emot att bryta ner för att bygga upp. Jag vill hellre utgå från vilka andra är och stödja deras vilja att bygga vidare på det istället.
Men det skulle inte bli bra TV förstås!
februari 2, 2011 kl. 7:01 f m |
Jag håller med! Men min kamrat på scenskolan tänker tvärtom. Där bryter man ner uppblåsta Egon systematiskt.
februari 2, 2011 kl. 8:24 f m |
@Mats Syftet med scenskolans pedagogik är ett annat än syftet med lärarhögskolans pedagogik, så det som fyller sitt syfte på ett ställe kan bli rent destruktivt på ett annat.
Det är en i sammanhanget intressant liknelse, i synnerhet i ljuset av Monicas kommentar – det ska bli bra TV, det ska bli bra show.
februari 2, 2011 kl. 2:53 e m |
Båda utbildningarna flirtar med tanken på att det är möjligt att konstruera ett opersonligt flexibelt jag som anpassar sig efter förutsättningarna i något som vi kallar ”roll”.
För både läraren och skådespelare är det naturligtvis ett problem om de egna erfarenheterna blockerar möjligheten att förstå vad situationen kräver:
– Jag är ju jag!
februari 2, 2011 kl. 2:51 e m |
@Monika, coachning är ju att träna in bättre eller vinnande beteenden att lyfta individen.
Finns två sett att göra det på. Ett prata om alla dåliga sidor och försöka förbättra dem. Men hur framgångsrikt är det?
Det andra som coachning i elitidrotten att träna exellence på de 20 procenten man är bra på. Det är det elitidrottare ständigt fokusera och dess tränare.
februari 2, 2011 kl. 8:09 e m |
Det dom gör i elitidrotten ser jag som framgångsrikt.
När det gäller lärare, gillar jag dem som är sig själva. Det gör inget om de inte fixar tekniken eller om de har svårt att komma igång. Det gör dem mänskliga. Och jag vill se människan i en lärare, inte veta att det finns en människa bakom lärarrollen som jag aldrig får se.
februari 2, 2011 kl. 9:43 e m |
Coaching som i att lyfta fram nya bra sidor hos individen är bra men skolan har drabbats av lite för mycket övningar där lärare ska passa in i olika mallar.
Dn tränare som försöker strömlinjeforma Zlatan får se honom lämna klubben med dunder och brak.
februari 2, 2011 kl. 9:54 e m |
Ah, Jan, du har ju faktiskt en poäng här!
februari 2, 2011 kl. 9:57 e m |
… och i ren förtjusning råkade jag trycka send isf enter.
Det jag ville säga om Jans poäng om lärares rädsla för att bli av med jobbet är att den är viktig, den som är rädd att förlora det personen har är villig att stå ut med mycket för att få behålla det.
Det är inte bara i skolan detta utnyttjas i dagens samhälle, men bland annat där.
februari 2, 2011 kl. 10:27 e m |
Jag tycker mycket om Monikas ord:
”Och jag vill se människan i en lärare, inte veta att det finns en människa bakom lärarrollen som jag aldrig får se.”
Samtidigt hittar jag mig själv ibland utföra just de handlingar som jag kritiserar GHS för. Ibland dessutom i ett ganska desperat tonläge – skolvärlden är tuff och studenterna har inte mycket tid på sig att experimentera med ledarstilar – tyvärr.
februari 2, 2011 kl. 10:44 e m |
Bästa vänner, frågan är väl snarare vad ni vill förknippa klassrumsledarens roll med. Var i mognadstrappan ska förkollärare och lärare befinna sig?
Kontrollanten, Delegeraren, Coachen, Mogna pedagogiska ledaren?
Läs gärna mitt blogginlägg om detta, fast då ur ett förskolchefs- och rektorspespektiv.
februari 2, 2011 kl. 11:12 e m |
Som lärare måste jag försöka hålla isär coachrollen från den dömande (betygsättande) och sorterande uppgiften.
Examensordningen beskriver den kompletta läraren – en person som kan allt. Ibland frestas vi att se yrket ur en mer kompensatoriskt perspektiv. Om vi utgår från de 23 rollerna är det svårt att tänka sig full pott i alla kategorierna. En del av dem arbetar dessutom mot varandra och är svåra att kombinera.
Vi har nog alla en tendens att se oss själv som norm. Är jag en reflekterande person uppskattar jag den egenskapen hos andra.
februari 8, 2011 kl. 8:31 e m |
Var det bara jag som såg Stavros göra både High 5 och bryta arm med en (manlig) elev? Macho så det förslår, eller?
februari 8, 2011 kl. 8:34 e m |
Jag anar sprickan mellan honom och GHS!
Bryta arm tycker jag är ett ganska billigt knep och jag undrar om vi hade fått se scenen om eleven hade vunnit?
P.S. Macho är inte lösningen på skolans problem – men kritiken mot Johnny var sällsynt okänslig.
februari 8, 2011 kl. 10:48 e m |
Jag anar att vi sett ett typiskt fall av att vad man får och inte får beror helt och hållet på vem man är. Genom att somliga har privilegierna att bryta reglerna lite nätt gör man andra osäkra på var gränserna egentligen går.
februari 8, 2011 kl. 10:54 e m |
Eftersom du är så finkänslig länkar jag till ditt utmärkta blogginlägg om beröring:
http://curiousheathen.wordpress.com/2011/02/08/noli-me-tangere/
februari 8, 2011 kl. 11:28 e m |
Oh, tack!
Det är viktigt att veta att vi har många olika sorters elever i våra klassrum. Det är hisnande fantastiskt, det är en ära och en skatt vi har att vårda, och det måste vi veta om.
februari 8, 2011 kl. 11:30 e m |
Och just därför blir det så farligt med superlärare som bullrar in och proklamerar: Mer närhet, mer distans – helst samtidigt!
februari 8, 2011 kl. 11:48 e m |
Ett bra inlägg hos Morrica.
Det gäller att läsa signalerna eleverna sänder ut. Ingår det i lärarutbildningen?
Och det är ju en intressant diskussion vi för. Såg Gomorrons sammandrag innan jag stack till Terrakottaarmén. Där satte Mats Öhlin fingret på problemet, det är ett strukturellt problem skolan har. Därför tycker han att serien om Klass 9A belyser problemet bra så diskussion kan leda till ändrade arbetsformer. För det går inte att köra med gamla lösningar på problemet för att få upp kunskapsnivån.
mars 5, 2011 kl. 9:59 f m |
[...] Tysta tankar [...]