
2007 presenterade en ivrigt trumpetande Jan Björklund kraftfulla åtgärder mot mobbning i skolorna och jag var på ett underligt möte där representanter från Skolverket skulle förklara och inplementera de evidensbaserade och godkända metoderna. Stämningen var ganska besvärad och jag ställde en del misstänksamma frågor. De ansvariga var nog lite generade över de krampaktiga försöken att skapa en vetenskaplig stämning över spektaklet. Jag citerar bloggen från april 2007:
En djupare fråga är vad det är för syn på vetenskapen som Björklund för fram. Finns det forskare som kan tänka sig att stå till tjänst här? Finns det någon yrkesheder som skulle kunna hindra styrningen av forskningen mot detta fält? Inom journalistiken kan en reporter åberopa en paragraf om förnedrande uppdrag – finns det en motsvarighet inom akademin? Eller är allt tillåtet i jakten på forskningsbidrag?
Jag tycker det är beklämmande att ungdomar kallar varandra ”hora” – men för forskare som väljer att legitimera sådana här påhittelser… nej, det är kanske för grovt.
Det var ganska hårda ord av en nybliven och upphetsad bloggare – men idag kanske det är nödvändigt att fundera över hur det kunde gå så fel. Läs i Skolvärlden:
Inget program mot mobbning fungerar tillfredsställande. Åtgärder som kamratstödjare och medling har till och med visat sig öka mobbningen på skolor. Det visar en stor utvärdering som Skolverket har gjort.
Skolverket, Lärarnas nyheter, DN, Svd, AB
Från Skolverkets hemsida citerar jag med glädje:
– De manualbaserade programmen är ett trubbigt verktyg i kampen mot mobbning. Vi förespråkar istället att man utgår från Skolverkets allmänna råd och systematiskt skapar en strategi utifrån skolans unika förutsättningar, säger Annika Hjelm, undervisningsråd på Skolverket.
Fyra år har slösats bort i tron på att vetenskapen skulle presentera generella lösningsmetoder på specifika problem.
Min cyniske arbetskamrat sa:
– Jag förstår inte varför man ska gå på kurs om mobbning. Det är väl bara att ta den minste killen och slå så hårt man kan…



