Vi har i olika omgångar diskuterat en aktuell teveserie här på bloggen och nu sammanfattar jag mina invändningar på Newsmill. Debattredaktören har satt en rubrik som jag hickar till inför. Kanske borde jag ha sett lite mer än trailern för att göra ett så kategoriskt påstående?
Uppdatering: Jag läser kommentarerna och förvånas över den hårda tonen. Ska det vara så?
Mats till höger - Bagarmossen 1959
En pedofil, en kopplerska och en förskingrare – alla får de tillstånd att driva friskolor.
En generad chefsjurist lyckas inte förklara hur det har gått till eller vilka regler som gäller. Jag är inte säker på att Skolinspektionen skulle få mata mina guldfiskar – om jag hade haft några. Det är ett uppdrag som kräver större ansvarstagande än inspektionen visar vid tillståndsgivandet för friskolor.
Anne-Marie Körling skriver fortfarande Sveriges bästa och mest envetna inspirationsblogg inom skolområdet. Detta är hennes viktigast punkter för utveckling. Jag citerar rakt av (som Morrica)
Följ bloggen!
Malmö högskolas gemensamma förvaltning flyttar in i ett nytt hus till sommaren. Budskapet till medarbetarna är ganska beskt. Hamstrar och ekorrar måste rensa i förråden:
– Släng!
Själv är jag mycket förtjust i lyftkranar.
Stephen Downes tycks mena att ordet “lärare” är förlegat och att den traditionella tolkninge skymmer alla de nya roller som ryms i en undervisningskontext. Downes ger 23 exempel i artikeln.
The problem with focusing on the role of the teacher, from my perspective, is that it misses the point. Though there may still be thousands of people employed today with the job title of “teacher” or “educator”, it is misleading to suggests that all, or even most, aspects of providing an education should, or could, be placed into the hands of these individuals.
Det här resonemanget känns både väldigt gammal och väldigt nytt. Jag är inte säker på att våra studenter uppskattar denna komplexitet. Slideshare
The facilitator?
En baksida av lärarutbildningens kursuppbyggnad är att studenterna tentar av en kurs och därefter tror att de behärskar ämnet. Den förra kursen handlade om lek, kultur och kommunikation. Det är tre svåra begrepp som ger utrymme för djupa tankar och som är grundläggande för att förstå vad som händer i läroprocesser. Jag är inte säker på att alla studenter förstår att leken kan ha ett eget värde.
Därför önskar jag att de hittar Filosofiska rummet som tar ett allvarligt grepp om ett spännande ämne!
Barn leker. Vuxna är kreativa. Människan är en unikt lekfull och kreativ varelse vars samhälle utvecklats i en rasande fart jämfört med andra djurs. Hänger lek och kreativitet ihop och kan leklynnet fylla funktion som meningsskapande kraft. Så hur gör vuxna i så fall när de leker, och får man som vuxen leka bara för lekandets skull?
Gäster är Nicolina Ställborn, konstnär, Jonna Bornemark, doktor i filosofi vid Södertörns högskola och Gabriel Widing, speldesigner och medlem i det kreativa kollektivet Interacting Arts.
Är dagdrömmeri en form av lek?
Vad är lek egentligen?
Vi leker att det finns gränser
Skola och samhälle fortsätter att diskutera Cambridgerapportens slutsatser och det är svårt att inte se parallellerna med svensk skolutveckling.
”Weʼre impressed by the Cambridge Reviewʼs evidence. We like the ideas. We want to take them forward. But we darenʼt do so without permission from our Ofsted inspectors and local authority school improvement partners.”
Så säger flera engelska lärare i diskussioner med forskarna bakom Cambridgerapporten. De vill gärna, men… Detta är kanske det mest nedslående med ett i övrigt överväldigande positivt offentligt mottagande. Undantaget i hyllningskören är annars politikerna. De flesta politiker håller inte med om slutsatserna i Cambridgerapporten. Politikerna vill alltså inte se några alternativa lösningar – och lärarna vågar inte!
Olle Holmberg sammanfattar vad som krävs för att återerövra det professionella initiativet och stärka bandet till skolforskningen:
Skolutvecklingens många ansikten!
Jag läser Jacques Werups självbiografi Medan jag levde och är lite avskärmad från omvärlden.
Första gången vi träffades var jag 16 år och vårt hopplöst nybörjarmässiga dixielandband Jazzbolaget spelade på legendariska Cabaret Fredagsbarn.
Jag anar nu att vi nog skulle utgöra en form av ironisk motvikt i förhållande till de djupsinniga diktuppläsningarna och avantgardistiska improvisationerna som dominerade föreställningarna. Redan då var rastlös oförutsägbarhet den ledande principen för Jacques Werup.
Jacques böcker har följt mig genom åren och hans kluvna inställning till livet och hemstaden speglar min egen utveckling skrämmande väl.
Det vore dumt att recensera en bok som ligger så nära mig själv.
Länk till reportage SVT
Uppdatering:
Jens Liljestrand gör en kluven presentation i DN
Med alla sina pretentioner, inkonsekvenser och ögonblick av total nakenhet, blir den faktiskt också, till sist, en spegling av mänsklig komplexitet som framstår som något av det viktigaste jag läst på länge.
Men Hoffmaestro är en fullgod ersättning:
HOFFMAESTRO – I’m Not Leaving Now
16/4 på Swedbank stadium i Malmö. Datumet låter obehagligt välbekant och jag anar krock.
När jag var elva år åkte jag till Egypten med min ogifta faster Anna-Margit och lika ogifta farbror Gunnar. Det var ett stort äventyr.
Nu hör jag att regeringsbyggnaden står i brand och lågorna slickar egyptiska museet. Rykten florerar om att det är ett sätt att göra sig av med oönskade dokument.
Det här är ett större äventyr. Hur monterar man ner en diktatur?
Tysta tankar 