Anna Larsson skriver en krönika som utvecklar revanschismen som princip för jämställdhetsarbete.
Nej jag tycker inte synd om killarna
Jag känner igen resonemanget och aktar mig numera väldigt noga för att hamna i den gamla striden om “vem det är mest synd om”.
Det handlar om skolans innehåll, organisation och kultur. Idag skapar den orättvisor och gynnar vissa grupper.
Innerst inne vet nog Anna Larsson det.
Jag arbetar inte med jämställdhet på högskolan för att det är synd om killarna som avbryter sina lärarstudier. Just nu handlar det om att försöka förstå varför det inte känner sig välkomna.
Vem leder vem?
Tysta tankar 