Mitt verklighetssinne är begränsat. Jag ser de här skådepelarna röra sina munnar och jag hör ljud komma – men är ändå helt övertygad om att det är något fusk. Så övertygande kan man inte imitera familjen Simpsons röster!
Vi går förbi den gamla tennisstadion på Erikslustvägen och upptäcker att den är på väg att rivas. Här missade jag The Who 1965 (min bror såg dem) – men fick trösta mig med Hep stars och de lokala storheterna Troublemakers, Nameloosers och Moderations (Eller var det Gonks?)
Jag tycker nog att den här rivningen borde uppmärksammas. Inte en enda liten protest inom synhåll?
Byggnaden är från 1934 och jag anar att det är fler än jag som har minnen.
Per T Ohlsson sammanfattar (Länk)
Bortsett från några skattepolitiska felbedömningar var det inget större fel på politiken eller på det rödgröna samarbetet – och att det gick dåligt berodde nog mest på elaka journalister.
Det är inget färdigt självmordsbrev. Men man skulle kunna kalla det ett utkast.
Jag är ingen vän av politisk korrekthet, men är ändå lite undrande över SVT:s julkalender. Länk – se bland annat avsnitt 8
Arvet från Saltkråkan förvaltas väl och vi möter ytterligare en inkompetent pappa. Jag kan inte räkna alla teveserier där männen gestaltas som lallande idioter, men det tycks vara en hemlig överenskommelse i humorns värld. Sunes pappa, Gustav Svensson och Homer Simpson är några exempel. Hur påverkas barnen av de här ideologiska konventionerna? Varför är det roligt?
Jag känner många förskollärare som vakar över sin yrkestitel och vet att de reagerar starkt när andra ord används. (Det fick “Mats” lära sig i Våra vänners liv). Därför är det ganska djärvt av manusförfattarna att låta en busslast “utbrända dagisfröknar” göra entré på värdshuset.
Jag är nog inte lika upprörd som jag borde.
Tysta tankar 