Debatten om fakta i geografiundervisningen var tröttande. Diskussionen om skolstarten och läsinlärning var också olustig eftersom den undvek grundfrågorna om vad det är för kunskaper vi vill att barnen ska utveckla.
På kunskapskanalen svalkar jag mig med att lyssna på Peter Gärdenfors som presenterar sin nya bokLusten att förstå. Visdomen flödar och kritiken om att lärarutbildningarna slarvar med kognitionsteorier är rättvis och gör ganska ont.
Snart kommer nog att programmet att vara tillgängligt på nätet.
Som avslutning får Gärdenfors svara på frågan om vem han helst vill ska läsa hans bok…
Lärarnas riksförbund uppmanar landets politiker till samförstånd i betygsfrågan. Socialdemokraterna backar i utbildningsnämnden och väljer antagligen att inte liera sig med SD i kravet på kriterier för nivåerna B och D.
Nu gäller det att skilja ut vad som är partiernas kärnvärden – hur viktiga är de här principerna? Hur viktigt är det att ställa till besvär för motståndarna?
Jag brukar vara misstänksam mot samförståndslösningar, men i det här fallet håller jag med LR.
– Gör vad ni vill… bara ni bestämmer er!
För tio år sedan gjorde jag två filmer om hur förskolor jobbar med språkutveckling och tidig läs- och skrivlek. Därför gör det extra ont att läsa Fjelkners försök att monopolisera frågan åt sina medlemmar – de så kallade “riktiga lågstadielärarna”.
Jag läser den senaste utredningen från DEJA och häpnar över det upprörda tonfallet i Gun-Marie Frånbergs text Att bli medveten och förändra sitt förhållningssätt – Jämställdhetsarbete i skolanLänk
Jag kastar mig över avsnittet om lärarutbildningarnas insatser:
En fråga som måste ställas är hur länge lärarutbildningarna ska fortsätta ignorera det kunskapsbehov som blivande och verksamma lärare har i dessa frågor. Enligt en utbildningsledare inom en av landets lärarutbildningar som uttalade sig om nödvändigheten av att skapa specifika kurser i exempelvis värdegrund för våra blivande lärare blev svaret: Värdegrunden ska gå studenterna obemärkt förbi!
Jag vet inte om detta märkliga citat räcker som underlag för de vidlyftiga slutsatserna?
I en av Vetenskapsrådet finansierad studie som jag genomfört framkom att studenterna inte kände till om de hade lärt sig vad värdegrund var för något. Den undervisning som de förväntades ha tagit del av gick dem alltså obemärkt förbi.
Kanske skulle Vetenskapsrådet granska meningsbyggnaden i den beställda studien? Kände de intervjuade inte till om de hade lärt sig något? Kanske förstod de inte frågan? En möjlighet är att de anade en fälla? Jag värjer mig mot den insinuanta och självbelåtna undertexten.
Sedan följer en presentation av huvuddragen i den kommande lärarutbildningen som avslutas med ett bekymrat utrop:
Här hade ett genusperspektiv varit på sin plats!
Jag gillar engagerade forskare men tycker nog att den här texten ligger mer åt det parodiska hållet.
Det finns delar av rapporten jag inte läst, men jag tolkar det som att författaren betraktar den poststrukturalistiska teoribildningen som överlägsen de liberalfeministiska och radikalfeministiska inriktningarna. (a a , s.65)
Debatten om fakta i geografiundervisningen var tröttande. Diskussionen om skolstarten och läsinlärning var också olustig eftersom den undvek grundfrågorna om vad det är för kunskaper vi vill att barnen ska utveckla.
Tysta tankar 