Lena Andersson skriver att Socialdemokratin behöver nya berättelser (DN) och det är svårt att säga emot.
I Katalonien prövar myndigheterna nya vägar att göra demokratin mer spännande.
Huffington post rapporterar att filmen väcker skilda reaktioner.
Vi kan nog inte förutsätta att förskolan och skolan hjälper barnen att orientera sig i de här existentiella frågorna och jag är inte säker på om ett återförstatligande skulle garantera barnens rättigheter:
Och nu blev jag så där otäckt könsstereotyp igen…
I ett annat inlägg tangerar vi frågan om engagemang och distans. Det kanske går att abstrahera ansvar och förlägga skuld på andra nivåer än den rent personliga. Genom att beskriva läraryrket som ett “uppdrag” går det att ikläda sid den oskyldige tjänstemannens gråa kappa. Föräldrarna är inte engagerade, kursplanen är otydlig, läroboken är gammal, arbetslaget förstår mig inte, rektorn är snål, kommunen är korkad och staten är tokig – men till sist kommer allt tillbaka och du står ensam i mötet med barnet.
Jag tror inte det går att bygga upp några anständiga försvar mot de här misslyckandena som vi vet hör till yrket – utan att förlora sin medmänsklighet.
The Ink Spots – If I Didn’t Care
Talavsnittet i sången bär på en viss visdom.
Tysta tankar 