Kritisk maskulinitetsforskning och brödbak

Jag kommer hem från ett möte med det manliga nätverket på lärarutbildningen och försöker smälta intrycken. Kanske är jag alltför otålig för långsiktiga nätverksbygge – jag är nog mer en projektmänniska som vill ha snabba resultat.

I veckan har jag träffat representanter för projektet Spelar roll som arbetar för att undersöka attityder bland fotbollsspelare i AIK och förstå varför dessa män inte söker till Karolinska institutets kvinnodominerade kurser.

Utgångspunkterna är kritisk maskulinitetsforskning och jag funderar över vilka konsekvenser ett sådant förhållningssätt får för jämställdhetsarbetet.

  • Vilken form av ”avbön” kräver vi att männen ska göra för att passa in i vår utbildning?
  • Ställs det särskilda krav på männen (som minoritet) att  motarbeta traditionella könsroller?

Vi diskuterar manlighet som begrepp och funderar över vilka förväntningar som möter manliga pedagoger. Vilken frihet har de att utforska sina känsliga sidor? hur lätt är det att stereotypiseras?

I Svenskan skriver Anders Mildner om en oskyldig form av maskulinitetsskapande – brödbak. Länk

Om ett ständigt tjat om mjölsorter, brödtekniker och egenhändigt malda kaffebönor kan ge dem den identitet de känner att de behöver, tja, vad är då problemet? Trots allt har den bärande mediebilden av en hemmaman hittills varit en reklamkampanj från 1978, där tyngdlyftaren ”Hoa Hoa” höll upp ett barn framför kameran. På behörigt avstånd från ett kök.

 

Rektorn och medielogiken

Sydsvenskans granskning av turerna kring Per Eriksson fortsätter:

Ordet för dagen är “jäv” och rektorn vid LTH förklarar att i ett litet land är det omöjligt att undvika nära kontakter. 1

Det mest spännande är nog annars riksmedias ointresse för händelserna. Kanske är det alltför komplicerade frågor att sätta sig in i? Jag förstår att det är svårt att göra något eget av affären – men frågor kring universitetens autonomi borde vara en angelägenhet för fler än lokalsidans begränsade spridning.

Jag misstänker att de narcissistiska stora tidningarna hellre låter bli att skriva än ser sig slagna på fingrarna av en lokaltidning?

I kommentarsfälten försöker en del personer misstänkliggöra reportrarnas bevekelsegrunder. Just nu är jag stolt över min tidning och hoppas på fler liknande granskningar av makten.