Kritiken mot den nya lärarutbildningen

Majken Humle skriver om ett centralt problem inom den lärarutbildning som startar 2011 . SOS

För att få examensrätt krävs bland annat att lärosäten anordnar utbildning av praktikhandledarna på skolorna men för examensrätt krävs inte att lärarutbildare ska ha grundläggande kunskap om skolan och dess undervisning. Det definieras inte som ett problem att lärarutbildare i allt större omfattning kommer att helt kan sakna kännedom om skolan och dess verksamhet.

Jag är rädd att Majkens dramatiska beskrivning är obehagligt sann, och är förvånad över att det politiska etablissemanget över blockgränserna  rusar in i den här förändringen utan att blinka.

Den handlar om att själva hjärtat, med både höger och vänster kammare, fortfarande inte är på plats. Än kvarstår problemet – som nu är det motsatta 1960talets seminarieutbildning.  Den akademiska frälsningsläran kommer att skapa andra och lika allvarliga brister som det kyrkliga och frikyrkliga idealet på sin tid. Om femtio år ter sig bristen på praktikbaserad kunskap och säkrad professionsanknytning lika komisk och ohållbar som 1960talets grävande i seminarieträdgården.

 

The Dickensian touch

Det är över nu. Inga fler avsnitt av The Wire. Fem säsonger konsumerade i allt hetsigare tempo och nu ropar kroppen efter mer. Parallellhandlingarna i skol- och tidningsmiljö bröt ner de sista resterna av motstånd. Bedövande intressanta karaktär, lysande kameraarbete, fantastiskt manus och en samhällsanalys som tillfredställer mina allra mest konspiratoriska sidor.

Nu vill jag åk till Baltimore och festa med poliserna på Kavanaugh´s. Hur  blev jag så beroende?

Avund och konkurrens?

Populärvetenskapliga självhjälpsböcker är en genre med ganska svajig status. Därför blir jag förvånad när Magnus Utvik i morgonteve lyfter fram Marta  Cullberg Westons bok Avund och konkurrens som dessutom vågar jämföra manliga och kvinnliga mönster.

Hur är det med genuskorrektheten på SVT egentligen! Har vi inte kommit överens om att det inte finns några skillnader? Genom  att prata om dessa konstruerar vi bilden av två olika kön och förstärker därmed könsmaktsordningen.

Jag lutar mig tillbaka och försöker förstå hur min egen avundsjuka ser ut och hur den påverkar mig. Går det att göra något konstruktivt av den där ilskan? Vågar jag lyfta upp känslan i ljuset?