Jag läser i senaste numret av tidningen Förskolan om nya böcker som behandlar pojkars känslor och blir nyfiken. Rubriken antyder ett essentialistiskt perspektiv – skulle pojkar ha en särskild sorts känslor?

Förra veckan presenterade Christian Eidevald en ännu inte publicerad undersökning om hur genuspedagogiken materialiserade sig på 86  förskolor som  fått bidrag av delegationen för jämställdhet i förskolan. Han beskrev två dominerande tolkningar som är svåra att kombinera.

Den första utgår från antagandet att könsneutralitet är eftersträvansvärt och att allt som av tradition skulle kunna kodas i traditionella kategorier bör tas bort – åtminstone till dess att barnet har blivit tillräckligt vuxet att göra egna mogna val.

Den andra vägen försöker belöna fram könsbrytande aktiviteter. Masserande pojkar och skrikande flickor dokumenteras av ivriga pedagoger som stoltserar med dessa bevis på den egna kompetensen. Väggarna fylls med troféer och barnen lär sig antagligen till sist vad som förväntas av dem. Risken finns att de blir en smula misstänksamma inför all denna sociala ingenjörskonst och väljer att leva ett  komplicerat dubbelliv. Jag har svårt att inte dra paralleller till 70-talets fredsfostran och Sven Melanders berömda dialog med en motsträvig flicka.

Åter till tidningen Förskolans 9/2010 (ingen länk) bokpresentation om pojkars känslor. Boken heter Kalle som lucia och handlar (inte helt oväntat) om en pojke som motarbetas när han försöker bryta mot en traditionell könsroll. Den här problembeskrivningen upprepas idag så ofta att den tycks har blivit en officiell förklaringsmodell. Billy Elliot-syndromet griper omkring sig och Sveriges förskollärare definierar sitt pedagogiska uppdrag som att pojkarna måste räddas från den förhatliga mansrollen. Världens balettscener ropar efter dessa viga och disciplinerade gossar?

Utifrån det här perspektivet är det kanske bäst om manliga pedagoger inte klampar in och stör de ömtåliga processerna.