Hur gick det med vår gruppdynamiska brobyggarövning? Hållfastheten testas:
Jag jämför med Tom Vujecs berättelse om Marshmallowsutmaningen: Länk
Efteråt pratar vi om hur tävlingsmomentet påverkat oss. Vi män i gruppen är medvetna om att observatören har genusglasögon och är väldigt försiktiga. Man vill ju inte framstå som dominant första dagen…
Gunnar Hahns Orkester – Lasse Lasse Liten
De som följer bloggen vet att jag har en obegriplig kärlek till mystiska serier och nu försöker jag förstå tidens stämningar utifrån en gammal barnvisa. Världen är både stor och liten. Känslan av bräcklighet är gemensam – osäkerheten på vem det är gud egentligen har kär delar vi.
Många mänskor leva där,
Lasse, Lasse liten!
Lycklig den som Gud har kär,
Lasse, Lasse liten.
Twitter är en lysande kanal och Kristina Alexandersson är en föredömlig spridare.
Själv är jag av princip emot goda råd och läser motvilligt (Länk)
En del av råden är motsägelsefulla och jag ser svårigheter i att kombinera de här två:
16. Apologizing
I always see new bloggers apologizing in their posts and I never see seasoned bloggers do it. Quite frankly, it’s annoying to go to a post and read three paragraphs about why you are sorry for not writing more frequently. Don’t do it because that stays out there on the Internet forever to annoy anyone that stumbles across it. There is no need to ever apologize and if you feel the need to give more because you’ve been away, then write a spectacular post, but don’t say you are sorry.
20. Being a know-it-all or being grumpy
Humility goes a long way in life, and it goes a long way in blogging. Be humble. Admit when you are wrong and eat a slice of humble pie every now and then. It will show you are human and your readers will love you more. You become a real person when you show some love and humility. Also, please don’t be grumpy. You will only attract grumpy readers, and you certainly don’t want that.
Fast det kanske är möjligt att förena självsäkerhet med ödmjukhet?
Jag gillar ordet ”grumpy” och är glad att mina läsare inte passar in under den beskrivningen.
För övrigt önskar jag mig bättre sömn på hotell. Nästa gång tar jag med min kudde.
Det är spännande att möta lärare från andra delar av högskolan och vi är nyfikna på varandras verksamheter. Än så länge lyckas vi undvika att falla in i studentrollen och ingen har ställt den förbjudna frågan:
- Hur många sidor ska examinationsuppgiften vara på?
Vi diskuterar processer och deltagarstyrning. Matriserna lurar bortom hörnet. Tids nog ska det vägas och mätas. Mitt misstänksamma jag anar att vi befinner oss i den berömda smekmånadsfasen.
Just nu är jag mest fascinerad över att de serverar ett halvt björnbär till efterrätten. Vem fick den andra halvan?
Jag går och lägger mig nynnande:
Carl Wayne formerly of The Move – Blackberry Way
Hardy Kingston – Blackberry Way – missa inte den tyska versionen!
Studio Group – Blackberry Way (Karaoke-Version) As Made Famous By: The Move
Et Cetera vs. Carl Wayne – Blackberry Way – Alternate Mix
Et Cetera vs. Carl Wayne – Blackberry Way – Deutsche Originalaufnahme
Et Cetera vs. Carl Wayne – Blackberry Way – Radio Mix
Et Cetera vs. Carl Wayne – Blackberry Way – Remix
Studio Group – Blackberry Way – Sound-A-Like As Made Famous By: The Move
Et Cetera vs. Carl Wayne – Blackberry Way – Swing Version
Man lär sig så mycket om sig själv när man bygger broar
Den här serien hade jag nästan glömt. Mikael Segerström regerar!
Där är varm och där är kallt,
Lasse, Lasse liten!
Men Gud råder överallt,
Lasse, Lasse liten!
Texten är skriven av Zacharias Topelius och bygger på en saga. Wikipedia:
Historien handlar om en liten gosse som gör båtar av ärtskidor, skickar dem till olika världsdelar (representerade av platser nära hemstranden), följer efter med roddbåt, men glömmer årorna. Nukku Matti (John Blund) låter honom följa båtarna till olika delar av världen, men överallt finns sådant Lasse är rädd för: valar, bufflar, tigrar och stekande sol. Till sist är de tillbaka i Europa där Lasses mamma steker plättar, drömmarna sjunger visan Lasse liten och Lasse vaknar, åter vid hemstranden.
Jag tror inte att vi kommer att vakna upp ur den här drömmen och de där plättarna som mamma steker känns väldigt avlägsna.
Verkar berättelsen bekant?
Jag försöker fortfarande att undvika spekulationer kring beskjutningarna i Malmö men ämnet tränger sig på.
Ett sätt är att krympa världen till platser där vi känner oss trygga. Tanken på att det skulle finnas skyddade platser är förrädiskt lockande. Frågan är om det går att förena den här längtan efter gemenskap med öppenhet mot världen?
Vid Lövestads utfart
Världen är så stor, så stor,
Lasse, Lasse liten!
Större än du nånsin tror
Lasse, Lasse liten.
Jag försöker hitta spår av IKT i de kursplaner som vi ska bygga den nya lärarutbildningen med. Det är inte så lätt. Vad ska finnas var? Hur beskriva progression? Måste det hänga ihop? Måste alla göra samma sak samtidigt? Är digital kompetens ett mål eller ett medel?
Så tänkte KK-stiftelsen för några år sedan.
Så här tänker vi på lärarutbildningen idag.
Den lilla byns lilla skola. Mer spännande än så är inte livet på landet. Det borde finnas fler barn här.
Det här irriterande hummandet fortsätter. Jag lyckas fortfarande inte formulera något klokt om skjutandet och fortsätter att vara ledsen och upprörd.
Per Ek lyckas beskriva hur händelserna skadar självförtroendet hos sargad stad (Länk) Offren får en röst och det är viktigt.
Eskil Fagerström skriver en krönika om den skamliga känslan av att inte vara drabbad. (Länk)
I Malmös buskage står en beväpnad man och siktar. Och hur nöjd är jag inte över att han inte står någonstans i Lund.
Nöjd, belåten och aningen illamående. Jag måste ha förätit mig på Det Händer Inte Här-konfekten.
Jag gillar tanken på att läsarna skickar in sina bästa bilder av Malmö. (Länk)
Ibland behöver jag hjälp för att gestalta mina känslor. I radioserien Klassikern presenteras ett omslag av King Chrimson som speglar stämningen i Malmö. Länk
Pressurehed – 21st Century Schizoid Man
Samtidigt drar Sydsvenskan igång kampanjen Vi älskar Malmö och försöker skapa en positiv motbild mot våldet och skräcken.
Bra tänkt, och gensvaret på Facebook är stort.
Jag har skapat ett upprop för oss som vill se Allan Friis tavla på Lärarutbildningen i Malmö.
Efter att ha sett gårdagens Debatt (länk) med ytterst förutsägbara roller (arg anklagande invandrare, försiktig polis, förorättad SD-sympatisör, och intellektuellt alibi) känner jag en helt irrationell längtan efter ett ingripande från ovan i frågan om den anonyme terroristen.
Barnet inom mig kräver att Batman, Stålmannen eller Spindelmannen tar tag i det här och löser problemet omgående.
Jag kan även tänka mig en gudomlig hand som straffar skytten hårt och rättvist.
Jag är fortfarande demonstrativt ovillig att skriva om de så kallade skjutningarna i Malmö. Samtidigt har jag svårt att uppbåda något intresse för det vi kallar utbildning när själva grundtryggheten hotas.
Jag fortsätter att titta upp mot himlen och väntar på ett tecken.
Kvällstidningarna frossar i spekulativa teorier om gärningsmannens (?) motiv att skjuta invandrare i Malmö. Jag vill inte vara en del av det här och vänder demonstrativt blicken mot himlen.
