Elin Ruth Sigvardsson – Is It Over – Radio Edit
Jag gillar att köra bil och ibland känns motorvägen mellan Vellinge och Malmö mindre kort. Idag hör jag en ny röst och gissar vilt på Martha Wainwright innan jag får reda på vem som sjunger. Hur har jag kunnat missa det här?
Hemma letar jag reda på några Youtubeklipp. Det är inte riktigt lika kul och hon är verkligen väldigt ung.
Men begåvad!
september 30, 2010 kl. 8:48 f m |
Det finns många duktiga tjejer nu för tiden.
Men det finns en hinna, en plastfilm som hindrar mig att fullt ut beröras.
Ett fabricerat maner. En slags stelhet och känslomässigt förutsägbart efter att man hört en eller två låtar. Själen får liksom inte komma fram i helljus.
Det är möjligt att det fanns samma typ av maner hos mina kvinnliga stjärnor på 70 talet. Men det fattade jag inte.
september 30, 2010 kl. 5:33 e m |
Jag håller med! Det där sköra onämnbara går inte riktigt att beskriva och jag utgår nog från att det är jag som cynifierats och inte riktigt låter mig svepas med.
Det handlar delvis om att våga släppa kontrollen och lägga analysen åt sidan. Maner får vi nog alltid räkna med . Drömmen om det absolut autentiska är nog bara en dröm.
oktober 5, 2010 kl. 8:04 e m |
Tjejer utan plasthinna, antidot mot cynism
Fiona Apple : I know
Melody Gardot: Love me like a river does
oktober 5, 2010 kl. 8:28 e m |
tack! Snyggt och nervigt.
Bildspråket riskerar att ta bort lite av allvaret från sångerna – kanske är det genrens förbannelse? En hotande banalitet genom konkretion.
oktober 5, 2010 kl. 9:20 e m |
blunda
oktober 5, 2010 kl. 9:23 e m |
Jag önskar att jag inte var så nyfiken… Bra råd!