För oss som lever med ett ständigt främlingsskap i tillvaron och kanske det skulle gå att önska sig tillvaron som lite mer välkomnande?

Men det kanske inte går att jämföra en Becketsk filosofisk absurditetsupplevelse med den smygande rasismen hos grannar?

Rädslan kanske sprider ut sig – delvis om vi låter den göra det. Jag jämför Chukris text med sådana myter som pensionärerna älskar att bekräftar för varandra. Statistiken visart att oprovocerade brott mot äldre inte alls är så vanligt som de flesta tycks tro.

Det som kulturredaktören skriver är något som plötsligt krupit inunder skinnet på många av oss som har ett icke-nordiskt utseende.
Det handlar inte om ras, utan om att se ut som en främling, och utifrån det kunna sorteras in i något, eller ut.

Jag är en tänkande människa och har aldrig velat svälja offermentaliteten och utanförskapet som jag inbillade att många invandrade draperade om sig. Trams tyckte jag, ni väljer ju själva den rollen!
Nu förstår jag bättre. Jag kan se mig själv som en världsmedborgare hur mycket jag vill, men vad hjälper det när andra ser mig som en främling.

Vi har alla blivit påverkade av de vindar som blåser. Min helsvenska, goa gamla grannfru pratade med mig om sin nya rädsla. Hennes väninna polisen hade varnat henne för att gå ut på kvällarna, varnat henne för de mörka. Det är oroliga tider nu, hade hon sagt.

Förmodligen kan man inte kräva att vara önskad. Kanske kan man nöja sig med att kräva att inte vara oönskad?

Ja kanske är läraren militär i den betydelsen ”att vara en del av staten”! Och då lånar du makt och status i kraft av ditt ämbete.

Kanske tar sig föraktet andra uttryck när hierarkierna korsar varandra.

Jag försöker klara ut vilka nivåer som är juridiska, moraliska och mer känslomässiga. De senare är svåra att komma åt och lämpar sig bra för projektioner.