Namnpublicering och relevans

Svenska tidningar publicerar enbart namn och uppgifter om brottslingens bakgrund i de fall det är relevant för förståelsen av brottet. Det är en bra regel och ändå tycks många tro att medier har en plan att inte berätta om invandrares kriminalitet. Min utgångspunkt är att sådana rykten riskerar att ge sverigedemokraterna onödigt utrymme att odla sin konspiratoriska världsbild.

I Malmö har två historier skakat om rättssamhället och vi nog många som inte känner igen oss i den här typen av brottslighet. I den första kopplerihärvan har två flickor sålt en minderårig funktionshindrad flicka. I den andra historien andra åtalas tio män för att ha utnyttjat och sålt  en annan 14-åring med nioårings intelligensnivå. Det finns personella beröringspunkter mellan de två åtalen och idag berättar Sydsvenskan att rättegången måste göras om eftersom domaren har blivit sjuk under mystiska omständigheter. Slagsmål och hot har kantat rättegången och nu tycks släktingarna ha kommit överens om att berätta samma historia.

Länk1, 2, 3, 4 – en sammanfattning av åtalet

På Flashback finns som vanligt uppgifter om de åtalades namn och vilken folkgrupp de tillhör. Dessutom betonas deras geografiska bakgrund och det kanske är en viktig detalj för att inte andra personer, i en redan hårt utsatt folkgrupp, ska drabbas av allmänhetens vrede och fördomar.

Jag gillar inte att pressen avgör vad som är relevant och är orolig för att SD ska plocka poäng – samtidigt vill jag inte delta i något som skulle kunna liknas vid “hets mot folkgrupp”. Men jag vill veta. Till sist menar jag nog att allt är relevant – till dess att motsatsen är bevisad. Idag får vi veta ålder, kön och släktskap. Vad förklarar det?

Jag vill gärna att vi diskuterar pressetik här – inte invandrarpolitik!

En Maudfri riksdag?

I Expressen presenteras rykten om Maud Olofsson avgång och jag kan väl erkänna att jag gärna sluppit höra den irriterande rösten i debatten – och då menar jag verkligen RÖSTEN.

Vems kopp te är hon?

Vems kopp te är hon?

I stället presenteras Annie Johansson som centerns framtidshopp. Jag läser i Wikipedia och studsar till inför den aningen självbelåtna texten:

Annie Johansson är, tillsammans med Fredrick Federley riksdagens tydligaste liberala politiker och har motionerat i flertalet klassiskt liberala frågor.

Under sin tid i Centerpartiets Ungdomsförbund har hon varit med om förnyelsen av ungdomsförbundet till ett tydligt liberalt ungdomsförbund tillsammans med Fredrick FederleyPlatt skatt, grundtrygghet, arbetsrätt och federalism är några av de frågor hon drivit tillsammans med Federley. De har tillsammans fört en tydlig, ideologisk politik och påverkat sitt moderparti att bli mer liberalt förankrat.

Jag litar inte på personer som måste tala om hur tydliga de är.

Främling – vad döljer du för mig?

Diskussionen om SD:s eventuella rasism går vidare. Jonas Hallberg tar humorn till nya höjder i spanarna och låter Jimmie Åkesson deklamera Främling vid färjeläget i Ystad.

Länk till Spanarna – ungefär en halvtimma in i programmet

En allvarligare vinkling hittar jag i Konflikt som under rubriken SD-chocken tar sig till bruksorterna i Gävleborg för att försöka förstår orsakerna till partiets framgångar. Samma svar där som i Skåne – de verkliga rasisterna är svåra att hitta. I stället möter vi oroliga medborgare som vill ha ordning och reda.

Länk till Konflikt

Det verkar som om de flesta är bekymrade över det ekonomiska läget och SD:s program inom det fältet är ganska tunt – än så länge.

Henrik Schyffert lyckas tillföra en ny vinkel – och som han gör det!

Aftonbladet

Morden i Midsomer goes Österlen

Jag har varit på skördemarknad hos Mandelmann. Förtjusta trädgårdsentusiaster irrar runt i gångarna och utbrister högljutt:
– Här är verkligen underbart!

Jag går oroligt och väntar på att någon ska hitta ett lik i gödselstacken och undrar när jag ska få tillbaka förtroendet för landsbygden. Länk

Det mest dramatiska är nog skylten som Gustav och Marie har satt upp vid fårhagen.

Jag återvänder till orgien i pumpor och njuter av färg- och formprakt.

Hur tråkigt kan det bli?

När jag arbetade på förskola försökte jag hålla mig informerad om vilka pedagogiska spel som fanns. Vi gjorde en del egna varianter med Hyper studio men det mesta var ganska trista försök att paketera traditionell kunskap med modern teknik. Ofta var bildspråket platt och övningarna förutsägbara.

Bloggen Dangerously – irrelevant ställer frågan huruvida pedagogiska spel suger?
Länk

Jämförelsen med den visuella uppfinningsrikedomen i äventyrsspelen är förödande:

Då sågs datorerna som en del av en demokratisk revolution och förskolorna hade en viktig uppgift att ge alla barn en möjlighet att ta del av det nya och underbara. Idag är det nog få som tror att de pedagogiska spelen på allvar har förändrat synen på kunskap i skolan. Datorerna användes till att göra de gamla sakerna på ett i bästa fall mer effektivt sätt. Barnen genomskådade avsikterna och insåg snabbt att datorer ska bemästras – inte vara ett redskap för disciplinering.