Jag vandrar över gatan och snavar nästan över en halskrage som ligger slängd på marken. Kanske gör det politiska läget mig överkänslig för symboler. Likt Strindberg i En blå bok irrar jag runt och letar efter tecken som ska göra tillvaron begriplig. (Länk !!!)
Någonting har hänt? Vill jag veta?
Eftersom jag är en i grunden optimistisk person väljer jag att tro på att någon har hastigt tillfrisknat och nu klarar sig utmärkt utan krage.
Jag behöver nog hjälp med tolkningen.
Då skulle jag skriva ett inlägg om nya lärarstudenter som har i uppgift att studera barns uppväxtvillkor. De läser om en stadsdel där barnen har det svårt och ungdomarna är bråkiga. När studenterna kommer dit möts de av stenkastning och återvänder själsligt omskakade till den trygga högskolan.
Vi lärare hoppas att de bearbetar sina fördomar och får en nyanserad bild av verkligheten. Ibland är effekten den motsatta.
Kanske borde vi nöja oss med litteraturstudier och utsagor om hur det egentligen borde vara. Det är synd om invandrarna, men vi ska hjälpa dem att bli en del av vårt fina samhälle. Skolan är det främsta redskapet för integrationen och om vi arbetar tillsammans och tänker rätt är allt möjligt. Mikael Stigendals text Allt som inte flyter erbjuder ett annat perspektiv och vi är inte här för att ge enkla svar på komplicerade frågor.
Samtidigt funderar jag över hur stor del av våra 310 nya studenter som röstar på SD och hur enkelt det är för mig att inta en nedlåtande hållning till dem. Det funkar inte längre. Samtalet har bara börjat och det är inte säkert att jag som lärare har tolkningsföreträdet.
Jag saknar en del uttryck från min barndom. När hörde du senast någon fråga:
– Är din far glasmästare?
De främlingsfientliga krafterna breder ut sig i Europa. Sverigedemokraterna framstår än så länge som ett gäng trevliga grabbar. Kanske går de att dra in i demokratin genom kommunalt grovarbete?
Lyssna på Azur Ray – Displaced
I Sydsvenskan skriver Lars Dencik om den danska sjukan. Länk
Jag citerar utförligt:
Dansk Folkeparti med dess politiska mix av främlingsfientlighet, välfärdsstatschauvinism och populism står idag som segrare i den ”kulturkamp” man menar sig ha fört mot kulturradikalismen, ”smakdomarna”, ”eliten” och multikulturalismen i danskt kulturliv. Men segern har inte vunnits i kraft av partiets egen storlek eller styrka utan i kraft av dess förmåga att smitta andra större partier i samhället. Eller snarare i de större och redan etablerade partiernas oförmåga att mobilisera sitt eget immunförsvar mot lockelsen att – för att bevara eller vinna den politiska makten – acceptera först små och sedan allt större portioner av de komponenter som ger Dansk Folkeparti dess politiska identitet.
Jimmie Åkesson har utmärkt förstått detta. Tyvärr kan han ha alldeles rätt när han nu segervisst säger att Sverigedemokraterna i kraft av att de vunnit insteg i parlamentet – och alldeles oavsett hur det nu pågående spegelfäkteriet om regeringsbildning utfaller – redan har uppnått att djupgående ändra förutsättningarna och riktningen för det politiska samtalet i Sverige.
Till en början är danska sjukan smygande, och till synes obetydlig. I dess slutstadium eroderar den de humanistiska, liberala och sociala värden vi menar oss bygga det svenska samhället på.
Alla partier talar nu om att ta ansvar. Frågan är om de som har avgörandet i sin makt till slut verkligen förmår att göra det. Eller om de låter sig så blockeras av sin blockpolitik att smittan och danska sjukan också når hit.
Det går att se föremål som komprimerade berättelser. Ibland gör det perspektivet tillvaron nästan outhärdligt komplicerad. Hittar du något spännande på bilden?
Förstora!
Tysta tankar 