Jag följer valvakorna och ser ungdomar av alla partifärger dominera tillställningarna. Glada ombudsmän hyllar sin förmåga att fånga de unga väljarna.
Själv saknar jag en tid då partiledaren kunde sitta i 30 år och undrar var de erfarna politikerna tog vägen?
C-H Hermansson bryter trenden och visar att 94 år är en tillgång.
Valvakan börjar illa. Jublande sverigedemokrater tar ut segern i förskott och Mattias Karlsson gläds över en framtida vågmästarroll. På deras valvaka flockas unga män, män, män med konstiga frisyrer och jag blundar.
När jag öppnar ögonen förklarar Carl Bildt och Alf Svensson att det bara är vallokalsundersökningar och att det inte är avgjort än.
Jag följer den förfallna och pompösa stentrappan uppför branten.
Stentrappan som gud glömde
Sommaren 1993 hyrde vi en ganska muggig stuga med tillhörande sunkig husvagn. Idag vandrar jag uppför strandbrinken och återupplivar gamla minnen. I den husvagnen lät vi barnen sova och jag har fortfarande dåligt samvete över att vi utsatte någon med luftrörsbesvär för den påfrestningen. Inte ens de sibiriska dvärghamstrarna borde ha fått vistas i en sådan miljö.
Jag ryser av obehag och återvänder till stranden där Rörums södra å möter Östersjön. En helt magisk plats där laxfisket länge var grunden för bybornas försörjning.
Märks det att jag försöker undvika valet?
Vi bor på det österlenska höglandet (147 m.ö.h.) och när det blåser västliga vindar skakar huset. Det säkraste sättet att hitta lite lä är att ta sig ner till Knäbäckshusen där den branta kusten ger bra skydd mot vinden. Det är en geologiskt spännande plats och ofta drabbas jag av filosofiska bryderier kring tillvarons och kustlinjens föränderlighet.
Den gamla sjöbotten har sedan inlandsisen drog sig tillbaka stigit ungefär 20 meter och det är lätt att hitta spår av olika tidsåldrar i de skikt som erosionen blottlägger. Stolta träd rasar varje år ner mot havet och jag beundrar deras försök att klamra sig fast vid en sandig jord som inte längre finns.
Förstora - kolla jordlagren!
Ett sätt att förstå socialdemokratins misslyckanden i de senaste valen har varit “Vi har tappat kontakten med rötterna”, Bilden av en partielit med maktfullkomliga pampar som inte förstår rörelsen har varit en återkommande analys av socialdemokratins problem och kanske är den giltig fortfarande. Samtidigt tror jag att den här hetsen mot politiker riskerar att bli ensidigt personfixerad och göder dessutom politkerföraktet på ett obehagligt sätt.
Jag tror att det är rimligare att tänka “Rötterna har tappat kontakt med jorden”. Det starka partiet som skulle skydda de svaga, motverka orättvisor och hjälpa de utsatta – det partiet gick vilse i sina försök att hitta ett objekt för sina omsorger. På samma sätt som rötterna famlar i luften på stranden famlar också socialdemokratin efter någon att ta hand om.
Den utlovade skattesänkningen för pensionärerna beskrevs i Publik service som att “Vi som alltid har fått sleva i oss hela gräddtårtan nöjer oss inte förrän vi har fått även den sista biten av marsipanrosen”.
Under tiden famlar rötterna i luften:
– Jag behöver någon att krama. Krama mig!
Landhöjning som politisk metafor?
En stor grupp väljare har inte bestämt sig och idag är det val. Godmorgon Världen berättar om Freuds råd till tveksamma – att singla slant.
Men det handlar inte om att låta slumpen avgöra. Nej, just i det ögonblick myntet svävar i luften känner du i magen vilken bild du helst vill ska komma upp.
Varför tänkte jag inte på det?
Tysta tankar 