Vi diskuterar ofta olika former av lärande. Ibland vårt eget, ofta studenternas – någon gång ur ett mer allmänt filosofiskt perspektiv. Aldrig blir våra diskussioner så engagerade som när det gäller våra egna barns och barnbarns utveckling. När ska man hjälpa? Vad skulle Vygotskij sagt?
Pia har hittat en plocklåda som hon tänker träna barnbarnets motoriska och perceptuella utveckling med men först måste hon sätta ihop den. Fem kollegor följer arbetet med intresse.
Den stora valtröttheten drabbar mig. Tanken på nyval skrämmer mig mer än allt annat och jag dansar fram till urnorna (varför heter det så – det är väl ingen begravning?) med ett hysteriskt skratt.
Statyn i ljusgården skrattar hånfullt mot mig. Den heter fortfarande Patterns of failure. Kunde det vara mer ironiskt?
Säkert – Dansa, fastän hjärtat blöder
Jag ser filmen från Malmö högskolas årshögskola och frågan återkommer: Skulle jag kunna tänka mig att uppträda offentligt i en sådan hatt?
Grattis till kollegerna Lisbeth och Wanja!
Vad menar Sammy Davis med att vi ska hålla ett öga på sparven?
Tysta tankar 