Lyssnandets pedagogik

Mina kolleger Per Dahlbeck och Pia Nilsson har gjort en kurs med förskolepedagoger från Malmö stad. Nu finns resultatet dokumenterat i ett häfte där deltagarna redovisar sina erfarenheter.

Länk till Pdf

Ur den spännande innehållsförteckningen:

Vi släppte våra kameror och gav dem till barnen…8

Arkitekten och barnet – för den ena finns en del att lära

av den andra……11

Hur ett traditionellt temaarbete kom att handla om

någonting helt annat……14

Den starkaste uppfattningen om naturen kan finnas

alldeles runt hörnet……17

Projekt Fordon20

Från geggamoja till kladdkaka22

”Jag-plattan” – ett förskolebarns första CV…24

Ensamtid kan ge språkflöde……28

Musik som inlärningsmetod är ett bra instrument i

läroprocessen……31

Star Wars – en arena för lek och konstruktivt lärande…33

En pedagogs dilemma……36

Röster från några pedagoger…40

Biträdande rektorer från tre stadsdelar reflekterar över

projektens slutsatser…41

Varför är jag så nyfiken?

Jag ska föreläsa om vad barn och unga gör på nätet och bläddrar i Elza Dunkels bok efter uppslag. Det finns en grundläggande tro på barns kompetens och kunskapens nödvändighet som gör boken väldigt hoppfull.  Nätets möjligheter är oändliga och genom att pröva lär vi oss att hantera farorna som utmaningar.

I dagens Svd skriver Jonas Andersson om fenomenet chatroulette.

Länk till svd

Ett av de mest illustra och minst sagt ekivoka exemplen på detta är tjänsten Chatroulette, som seglade upp som ett av nätets mest omtalade fenomen det senaste året. Tjänsten möjliggör omedelbara videochattar med slumpvis utvalda främlingar och har beskrivits som både surrealistisk, beroendeframkallande och i högsta grad motsägelsefull. Den är chockerande öppen och sexuellt anstötlig, stundtals bisarr, men samtidigt en plats för oväntade möten mellan potentiellt sett vem som helst, världen över.

När du slår på din webbkamera är du plötsligt ansluten till en annan, slumpmässigt vald person som gör precis samma sak någon annanstans i världen. Du stirrar bokstavligt talat in i någons vardagsrum, medan de stirrar in i ditt. Det står dig helt fritt att göra vad du vill: prata med folk, skriva meddelanden, göra lustiga handrörelser – eller klicka bort personen utan att ens säga hejdå, och hoppas på att hitta någon annan, mer intressant person där ute. Gränssnittet är minimalistiskt; det enda du ser är din egen videobild, personen du är ihopkopplad med, textrutan för eventuell chatt, samt en knapp för att gå vidare till nästa slumpmässigt valda person.

Eftersom jag är en mycket seriös lärare som lever efter devisen learning by doing kan jag nu rapporterat att jag har prövat. Min kvot av onanerande ryssar är fylld.

Mona, Mona, Mona…

Jag vaknar till en debatt mellan Mona och Fredrik i Morgonteve. Fredrik talar allvarligt och skjuter ibland in motsåndarens fullständiga namn för att markera allvar och distans. Mona nöjer sig med att tilltala motståndaren med förnamn och framstår kanske som en smula mildare. Men det är något med den vänligt tillrättavisande tonen som provocerar mig. När hon avslutar med att tro på en rödgrön majoritetsregering som ett troligt valresultat blir det väldigt underligt. Vi får nog vänja oss vid tanken på SD i riksdagen och kraven på breda lösningar känns mer angelägna. Nyval är inte ett lockande alternativ.

På Newsmill skriver Staffan Skott om varför gråsossarna vänder Mona ryggen. (Länk)

Mona - återkomsten?

Mona - återkomsten?