Christermagister tar upp ett mycket viktigt ämne. Håller skolans dokumentationskrav på skrämma lärarna till undergivenhet gentemot högljudda föräldrar? Det tycks vara viktigare att bevisa att man har vidtagit åtgärder än att de gett resultat. Kartan är viktigare än verkligheten.
Vi riskerar att gå från ”En skola för alla” till ”En skola för alla som har en bra advokat”.
Annika Norlins (Säkert) nya skiva har kommit.
Länk till spotify
Aldrig ett ointressant ord eller tonfall. I utmärkta tidningen Filter berättar Annika att hon håller på att utbilda sig till psykolog.
Hmmm… Vad ska det vara bra för?
Konstnärslön vore ett bättre alternativ! DN
Skolvärlden har en bra sammanställning över var de olika partierna står i de centrala skolfrågorna.
BETYG?
Centerpartiet (C): Ja, sifferbetyg från årskurs 6.
Folkpartiet (Fp): Ja, från årskurs 6 i helt ny betygsskala A-F.
Kristdemokraterna (Kd): Ja, årskurs 6 med bokstavsbetyg.
Moderaterna (M): Ja, från årskurs 6.
Miljöpartiet (Mp): Betyg bara sista terminen i nian som urvalsmetod.
Socialdemokraterna (S): Ja, kan acceptera från årskurs 6, men då med fler betygssteg med nationellt fastställda kriterier.
Vänsterpartiet (V): Ja, men bara i nian och då inte graderade utan intyg på att man uppnått målen.
STATLIG GRUNDSKOLA?
C: Nej, kommunerna ska huvudmannaskapet oavsett om det är en kommunal skola eller friskola.
Fp: Ja, kommunaliseringen har fått katastrofala följder, inte minst för läraryrkets status och attraktionskraft.
Kd: Nej, staten tar redan ansvar genom lärarutbildningens utformning och uppföljning.
M: Nej, däremot ska vi ha en stark skolinspektion med muskler att sätta åt de skolor som inte följer styrdokumenten.
Mp: Nej, staten ska garantera hög kvalitet och likvärdighet i hela landet genom lagar, förordningar och inspektion.
S: Nej, men staten bör ta ett större ansvar för att säkra kvalitén och likvärdigheten.
V: Ja, åtminstone behövs ett större statligt ansvarstagande för att likvärdigheten ska kunna öka.
Och nu känner jag att dimmorna lättar och solen bryter fram över landskapet. Med ett saligt och lätt debilt småleende skrider jag fram mot valurnan.
Jag tyckte mycket om Bitterfittan av Maria Sveland och såg fram emot uppföljaren. Efter att ha läst Rakel Chukris recension är jag inte lika förväntansfull (länk):
Den politiska ambitionen lägger sig som teflon över berättelsen. ”Bitterfittan” var ett blod- och svettfyllt utsnitt ur verkligheten, men ”Att springa” har proppats full med karikatyrer. Det krävs stor välvilja för att orka sig igenom de fyrahundra sidorna. Resultatet är en grovhuggen feministisk grundkurs, förtäckt till roman. Men det var kanske meningen.
Tillhör vi fel målgrupp?
Tysta tankar 