Oräkneliga äro de som rekommenderat “The wire”. Efter tio avsnitt börjar jag ana vad är som griper tag. Jag kan inte riktigt sätta ord på det men inser att svenska polisserier har mycket att lära.
En recension av Widerbergs “mannen på talet” sa ungefär så här: “den första svenska filmen där biljakterna inte ser ut som fickparkeringar”.
The Wire har flyttat kartan för polisserier – och jag har tre osedda säsonger kvar!
Jag står och fumlar med röstsedlar och röstkort. Det vore skönt att få det gjort innan vansinnet bryter ut på allvar. Samtidigt vill jag inte gärna ångra mig på valdagen.
Ilmar Reepalu har gjort mycket för Malmö och högskolan. Han har bestämda åsikter om det mesta och är ofta mycket kunnig i breda frågor. Dock inte skolan. Socialdemokraternas starke man har inte gett upp hoppet om att kontrollera skolan med hjälp av elevenkäter:
Det här förslaget har jag skrivit om tidigare och jag har inte ändrat ståndpunkt. (Länk) Kommunalrådet har inte förstått att det är rektor som ansvarar för undervisningen och därför också bör välja utvärderingsmetoder och lönesättningsmodeller utifrån den verksamheten.
Till min förvåning håller jag i stort sett med Björklund som i samma tidning kraftfullt och vältaligt kritiserar Reepalu. Man ska inte rösta i förtid.
Sydnytt rapporterar om översvämning och stängda tvättstugor – men vinkällaren fungerar.
Jag funderar över Fredrik Gerttens underbara film Sossen, arkitekten och det skruvade huset som skildrar mötet mellan stjärnarkitekten Calatrava och de skånska byggarna. När de undrar över konstruktionen och vill ha besked om mått och dimensioner börjar Calatrava prata om konst och säger med bekymrad röst:
– Nu tycker jag det blev dålig stämning här…
Se filmen! (Och nu undrar väl någon om detta inlägg verkligen har med skolan att göra….)
Tysta tankar 