Min begränsade visualiseringsförmåga

This slideshow requires JavaScript.

Jag borde ha insett att den här dagen skulle komma. Plötsligt fylls högskolan av nya studenter. I ljusgården slåss fack, kår och andra organisationer om uppmärksamheten. Rektor hälsar välkomna i den stora salen. Informatören Torbjörn Bodin ordnar kön till gratisfalafeln. På baksidan lunchträngs vi på de nya solvarma betongblocken längs kajen.

Jag drar mig tillbaka och studerar kurslitteraturen och funderar över min roll som kursledare. Två vägar är möjliga. Den enklaste är att låtsas som om vi har full kontroll och att studenterna tryggt kan luta sig tillbaka och njuta av sin studietid.  Antagligen är det ärligare att förbereda studenterna på att de just har börjat en krävande utbildning som inte erbjuder några enkla svar och att förvirring är ett naturligt tillstånd i skolans värld.

Kursen heter Att bli lärare och frågan är:
– Hur blir man det?

“Visa mig var du bor…

…och jag ska säga vilket parti du röstar på!”

Den här svajiga tesen illustreras i en artikelserie i Sydsvenskan. Länk Även om vi riskerar att halka ner i determinism finns det all anledning att stanna upp och fundera över den segregerade staden Malmö. Hur påverkas våra politiska sympatier av bostadsmiljö, utbildningsnivå, inkomst och andra hårda faktorer som går att beskriva med hjälp av statistik?

Snart ska våra studenter undersöka barns uppväxtvillkor och fundera över skolans funktion i olika miljöer. Jag önskar att de griper sig an uppgiften som både journalister och vetenskapsmän. Dessutom hoppas jag att de lär sig att skilja mellan äpplen och päron i statistikens värld.