Jag har varit ganska duktig och unnar mig en cykeltur ner i skogarna söder om S:t Olof. Övermodig startar jag den inbyggda gps:n i mobilen (RunKeeper) och funderar om detta är att bra tillfälle att testa Bambuser. Hur intresserad är världen av en direktsändning från min utflykt till de inte så berömda Onslundagruvorna?

Länk till länsstyrelsens presentation av området

Jag hittar gruvorna, som är inhängnade med ett högt staket på grund av rasrisken, och besegrar min nyfikenhet att ta mig ner i groparna. Hålet i staketet är lockande men jag har sett alltför många filmer om nedrasade gruvgångar för att våga. Länsstyrelsen ger besked om driftens historia:

Gruvorna var i drift framförallt under andra världskriget och en bit in paå 1950- talet. Det man bröt var huvudsakligen flusspat men även en viss mängd blyglans och svavelkis tillvaratogs. Troligtvis har våtanrikning skett på platsen.

Läraren vaknar och jag inser att mina kunskaper om flusspat är begränsade:

Flusspat är ursprungsmineral för fluorväte vilket i sin tur används som utgångsämne för övriga fluorföreningar. Ingen sådan tillverkning av fluorväte sker i Sverige. Hit importerad flusspat används i metallsmältor inom ståltillverkningen.

Hur stor del av fluoriten från Onslunda gick till Hitlers krigsindustri? Vill jag verkligen veta? Jag cyklar vidare söderut och närmar mig en samling hus med det kittlande namnet Snogge.

Här vänder lyckan och jag blir smärtsamt medveten om min utsatta position. Det börjar med att mobilen dör – GPS tuggar batteri i oanad omfattning och jag stänger av apparaten utan större saknad. Värre är det med punkteringen som tvingar mig att gå hem.

Människor har pilgrimsvandrat till S:t Olofs kyrka sedan 1100-talet så jag är inte den förste syndaren som söker botgöring den här vägen – men jag hade hellre cyklat.

Källan i S:t Olof - här drack Linné!

Jag har tidigare skrivit om hur den nya konservativa engelska regeringen skär ner på lokala skolbyggnadsprojekt (länk) och nu har turen kommit till lekplatserna. I the Guardian läser jag om att planen på att bygga 3 550 kommunala lekplatser har skrinlagts av ekonomiska skäl (235 miljoner pund). Utbildningsminister Cove försvarar besparingen och menar att ingenting går fritt i dessa tider (länk):

The plan highlighted evidence suggesting that one-third of parents of eight- to 15-year-olds did not allow their children to play away from their own homes or gardens.

Gove told councils the cost of spending on completed sites would be covered and councils would be able to carry on with projects on which work had already started.

The education secretary said the government believed play was “an important part of childhood” but stressed that leisure facilities had to be subject to budget cuts alongside other services.

Artikeln antyder att regeringen inte är helt bekväm med planen som är ett arv från den socialistiska regeringen. Samtidigt försöker Cove upprätthålla bilden av en regering som uppskattar lek och lekplatser:

We are currently talking to local authorities across the country to determine the level of play capital funding for this year that has either not already been spent, or is not yet contractually committed, and which can be saved.

Igår presenterade den svenska regeringen en ny läroplan för förskolan. Lek är en politisk fråga och särskilt i lågkonjunktur prövas uthålligheten.

Vem tar leken på allvar?