Stayin´alive!

Jag vaknar till ett inslag på Gomorron Sverige som beskriver vad som händer vid plötsligt hjärtstopp. Dödligheten är stor – men det finns också hopp om det finns kunniga personer och rätt material i närheten. Kanske är jag extra mottaglig för berättelsens efter att en vän räddats genom rådigt ingripande för en tid sedan.

Länk till inslag

De inbjudna experterna delar ut goda råd och jag skäms över mitt tidigare ointresse. 10 000 människor drabbas årligen och ungefär 300 överlever. Det skulle kunna vara fler om alla haft rätt utbildning och tillgång till den där underbara talande maskinen som sätter igång hjärtan. Jag pratar med huvudskyddsombudet på min arbetsplats och lämnar ett diskret förslag om inköp.

Enligt nya rön ska hjärtmassagen ges med ungefär 100 bpm och det finns ett enkelt sätt att hitta rytmen. Nynna på Bee Gees hit Stayin´ alive och tryck kraftigt mellan bröstvårtorna. Ge inte upp – hjälpen är på väg.

Vem är litterat?

Vi diskuterar ofta begreppet literacy som ibland används om kommunikativa färdigheter i samband med språk. Förvirringen är stor och Langwitch ställer viktiga frågor på sin blogg:

Länk

Samtidigt försöker vi definiera digitalt lärande och idag tangerar de två begreppen varandra. Allt oftare nämns de åtta nyckelkompetenserna som EU pekar ut. Idag räcker det inte med att kunna läsa.

Bilden från Langwitch  – se Creative Commons

Klyftorna och skolan

Webbtidningen Skola och samhälle har vaknat till liv efter sommaruppehållet. Skribenterna är vresiga och jag tror att Ingrid Carlgren slår ner flest käglor med artikeln Vad gör vi åt de växande klyftorna.

Länk

Växande klyftor i skolan hänger samman med växande klyftor i samhället. Sambandet verkar åt bägge håll – skolans klyftor speglar klyftor i samhället men skapar också dessa klyftor. Det är inte ofarligt med ett skolsystem där alltfler elever blir utsorterade. Utsorterade, frustrerade och arga elever är lätta att rekrytera till kriminella verksamheter. När den växande kriminaliteten diskuteras i Sverige, är det dock Beatrice Ask och inte Jan Björklund som avkrävs åtgärder. Om skolan överhuvudtaget diskuteras i det sammanhanget så ges den en roll att i viss mån motverka men framförallt övervaka eleverna. Att skolan själv skulle kunna vara en del av orsaksbilden till den ökande kriminaliteten verkar inte ha fallit någon politiker in.

Bland kommentatorerna hittar jag flera kända namn – alla verkar en smula vilsna i den nya skoldebatten.

– Vad var det som hände?

Det pyr?

Det pyr?

Statlig utflykt till det kommunala paradiset

Jag har lärt mig ett nytt ord : “landeri”

Katrinetorp var från början ett så kallat landeri, en lantgård som ägdes av borgare och som användes för både rekreation och som inkomstkälla. (kommunens hemsida)

Malmö är en gammal arbetarstad som länge haft en stabil socialdemokratisk majoritet med enkla ideal. Det var lite pinsamt när staden hade fina gäster och skulle ställa till fest – vi hade ingen bra lokal. De viktigaste besluten lär ha tagits på Jägersro och det var inte så mondänt. Därför renoverades Katrinetorp och fungerar nu även som konferenslokal för kommunen. Trädgården är fantastisk och vi njuter av pauserna från vår planeringsdag.

Mikael funderar på om dahlior är så svåra att vinterförvara som folk säger.

Sanne får oväntat besök i nacken.

Pia fotograferar pumpor.

This slideshow requires JavaScript.

Dessutom planerar vi den nya lärarutbildningen som startar 2011 och den avslutande kursen Att vara lärare.

Sändare, mottagare eller samtalare?

Anders Mildner ställer som vanligt de skarpaste frågorna om sociala medier. (Svd)

Den senaste tiden har jag frågat folk i vilket läge de oftast hamnar när de loggar in.

Om de börjar att söka av den information som resten av världen sänder – eller om den första impulsen är att se om – och i så fall vad – deras followers har skrivit om dem.

Det var en lite känslig fråga, visade det sig.

Men ni kan säkert ana vad svaret blev när de som fick frågan väl erkände.

Trots allt är ju en av de tydligaste trenderna i vårt beteende just nu hur vi i varje ögonblick letar efter allt fler och allt snabbare sätt att distribuera våra känslor till omvärlden. Inte så märkligt då kanske att vårt primära intresse är hur andra människor förhåller sig till våra känsloyttringar.

Kanske är de båda ytterligheterna lika motbjudande. Antingen är du en hänsynslös sändare som bara är intresserad av att sprida ditt budskap – alternativt en omättlig bekräftelsesökare som måste få ständig känslomässig uppbackning i form av respons och besökssiffror. Ingen av beskrivningarna känns särskilt lockande.

Den kategorin passiva läsare som använder sociala medier som en vanlig tidning faller väl en bit utanför undersökningen?

Det borde finnas en kategori för oss som tror på det goda samtalet…

Tillfälliga möten

Tillfälliga möten

Det magiska alfabetet

Anne-Marie skriver om våra första möten med bokstäverna och jag gissar att många har tidiga minnen från ABC-böcker. Så här i skolstartstider kanske det är dags att förnya genren och Anne-Mari bjuder som alltid på inspirerande exempel. Länk

Jag gjorde en ABC-blogg för några år sedan och ni får gärna fylla på den. (Länk) Kanske är det dags att göra kategorier under flikar? Kan jag tvinga studenter att skriva verser…

Ett litet återfall

Jag har egentligen slutat med alla omogna påhopp på utbildningsministern (nu i valrörelsen gäller det att hitta en värdig ton och jag vill inte bidra till allmänt politikerförakt) men den här är svår att avstå ifrån:
Länk till Dalademokraten

Tack för tipset Göran!

Jämför med originalet!

Jämför med originalet!

Ständigt dessa bråkiga pojkar

Min favoritspecialpedagog Christer (länk) skriver om tendensen att skuldbelägga pojkar i skolan utifrån en artikel i AB som bygger på oändligt gammal och tvivelaktig forskning.

Mycket klokt sägs i kommentarerna och jag citerar gärna Helena:

Det andra problemet är att vi har en sådan extrem lydnadsskola. Flickorna rättar sig bättre och gör snällt meningslösa uppgifter. Pojkarna opponerar sig och hamnar på kollisionskurs med sina lärare. Vi måste tillåta elever att ifrågasätta, kritisera, påverka och välja andra vägar. Däremot måste vi sluta tillåta dem skrika, bråka och på andra sätt förstöra arbetsron.

Ibland tror jag att vinden har vänt och att det finns utrymme att diskutera frågorna. Jag har tidigare kritiserat DEJA:s arbete för att inte våga lämna de här trygga utgångspunkterna – men än finns det hopp.

Tre goda råd

Jag har varit på överdådig fest hos Enrique Pérez och det känns bra att se hur  linjerna knyts samman. Bekanta från Chilekommittén, grannar på gatan, barn i samma klass, arbetskamrater på högskolan, dansen och musiken, maten och livsglädjen – kanske är bilden av den politiske flyktingen som doktorerar viktig att hålla upp för dem som inte tror på invandrarnas möjlighet att slå sig in i samhället. Vi behöver de här förebilderna som delvis riskerar att bli förtryckande framgångssagor.

Länk till porträtt i Sydsvenskan

Samtidigt  inser jag att det inte har varit oproblematiskt och Enrique berättar i sitt tal om hur han efter vissa samarbetssvårigheter av facket rekommenderats att prata med företagspsykologen och fått följande tre råd:

1) Skrik inte!

2) Gör inga påståenden!

3) Prata inte hela tiden!

Nu ser jag fram emot självbiografin som kommer till hösten.

Grattis Enrique!