Intagningsprov till kommunal förskola i New York

För oss som demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam kommer det alltid finnas ett lite grumligt stänk av anti-amerikanism i botten av vår världsbild. Samtidigt är vi uppfödda med amerikansk kultur och jag skulle nog beskriva mig som ohjälpligt kluven i förhållande till det stora landet i väst.

Jag håller på att ramla av solstolen när jag lyssnar på ett reportage i Studio Ett om situationen för barnfamiljer i New York. De privata skolorna är svindyra, men det finns en genväg för ambitiösa föräldrar som vill sina barns bästa. De privata företagen förbereder fyraåringar inför antagningsproven till de bästa kommunala förskolorna skär guld och debiterar uppåt 1000:- i timmen. Medelklassföräldrarna skyr inga medel när det gäller att se till de egna barnens intressen.

Suck.

I Sverige tror vi att staten skapar rättvisa genom att uppmuntra friskolor.

Länk till Studio Ett

Livet är ett stort prov?

Livet är ett stort prov?

Var får du allt ifrån?

Att hålla på med bloggeri innebär en form av lättsinnigt arbete. Vad ska jag skriva om? Vad vill folk läsa? Måste jag ha ett budskap eller i alla fall en poäng? Varför skulle någon vettig människa vara intresserad av mina tankar?

Lars Ekborgs utskällning av Beppe Wolgers sätter allt på sin spets. Vad är det här med kreativitet egentligen?

Beppe Wolgers – Ridåöverhalningen

– Dra ner byxorna och visa talangen!

Kanske blir svärtan en aning mer uthärdlig när man vet att det är Beppe själv som skrivit texten?

Om att bli sedd

Vi diskuterar mål och skolprestationer, metoder och ansvarsfördelning. Det känns tryggt att beskriva uppdraget och inför terminsstarten tror jag att en hel del kolleger kommer att försöka prata sig samman inför mötet med eleverna om vad de ska uppnå. Här kommer inte knusslas med tydlighet och kravnivåer.

Bakom den här blanka fasaden av rationalitet finns en annan verklighet. Rädda barn och lärare som vill bli sedda en kort sekund utan att känna skräck.

Olle Adolphson beskriver det minsta djurets vardag med hjälp av Beppe Wolgers text:
Olle Adolphson – Okända Djur

Det minsta djur som funnits var så litet,
så magert och så tunt och ruskigt slitet.
Det var en fnill, som som var så svår att finna,
att en bacill kunde be den försvinna.
Han var så liten att hans huvud värkte,
men glad ändå om någon honom märkte

Någon har haft roligt med Photoshop:

Jag undrar över vem som spelar det väldigt ostyriga pianot?

Inspirerad åker jag till kyrkan i Ravlunda och letar reda på Olle Adolphsons gravsten omgiven av lavendel.

“…den mest komplicerade karaktären i modern teve”

Anna Hellsten (länk) är ungefär lika fascinerad av Man men som jag. Skillnaden är att hon har tillgång till de nya avsnitten från fjärde säsongen och jag sitter i en sommarstuga med boxen.

Teasern inför säsong fyra.

Männen kämpar på och är väl som män är mest – även om reklambyråmiljön i New York förstärker en del traditionella manliga mönster. Visst är det en provkarta på intressanta karaktärer, men seriens verkliga huvudperson är Don Drapers ständigt bedragna frustrerade hemmafru.

Själv blir jag alltmer fascinerad av January Jones frustrerade figur Betty (bilden). Vid fjärde säsongens start är hon mer martyrbenägen än någonsin, och så frostig mot sina barn att man bokstavligen ryser. Hennes nya svärmor klagar: ”Those children are terrified of her. She’s a silly woman”. Dum är hon inte, men svårgripbar: närmast omöjlig att ta till sitt hjärta hur genuint synd det än är om henne. Vad gäller skaparen Matt Weiner kan jag inte bestämma mig för om han bara hatar välsituerade och lågstimulerade hemmafruar eller faktiskt skrivit den mest komplicerade karaktären i modern tv.