Utbildning som strid

De flesta skoldebattörer tvingas förr eller senare ta ställning till fenomenet Finland. Många inspireras av lärarnas höga status och elevernas goda prestationer – andra förfäras av traditionellt arbetssätt och statisk organisation.

Merete Mazzarella referera en internationell studie i dagens Sydsvenska (ingen länk än) och de finska  barnen beskrivs som lärda men likgiltiga när det gäller frågor som rör samhälle och politik. Hon ställer allvarliga frågor :

Hur ska ett sådant resultat förstås? Är det för att ungdomarna inte tror att de har möjlighet att påveka samhällsutvecklingen? Är det för att det finländska samhället som sådant ter sig så ospännande? Är det just därför att samhällskunskap är något som lärs ut i skolorna som det har blivit ett skolämne bland många andra, något abstrakt att vara duktig på så länge man kan betygsättas men samtidigt något osexigt som omöjligt kan intressera en personligen?

En annan paradox tycks vara att unga miljömedvetna människor samtidigt vet väldigt lite om naturen. När jag som handledare fick lärarstudenter som inte kunde skilja mellan gran och björk, men visste allt om försurning och fotosyntes – då blev jag bekymrad.

Jag får nog leta reda på den här icke namngivna studien!