Dådet på Drontön

Vi läste många böcker för våra barn när de var små och det är många ljuva minnen kopplade tll de här stunderna. En vattendelare i familjen var Dådet på Drontön av John Ryan. Barnen älskade boken – vi vuxna hatade den.

Historien var helt hopplös och jag förstår fortfarande inte om det fanns någon egentlig moral  bakom tanken på att presidronten var oresonligt förtjust i sovdrollar och att lille Dodde ställde till med kaos när han gömt presidrontens sovdrollar.

Var det en kritik av det hopplösa engelska kungahuset?

Har det något med knark att göra?

Var det en evolutionär betraktelse över drontarnas oförmåga att anpassa sig till en civilisation som bygger på uppskjuten behovstillfredställelse?

Jag googlar författaren John Ryan och hittar den för mig okända teveserien Captain Pugwash och en uppsättning fantasifulla engelska svordomar som kanske skulle få kapten Haddock att blekna:

• • “Dolloping doubloons/dolphins!”
  • “Coddling catfish!”
  • “Lolloping landlubbers!”
  • “Suffering seagulls!”
  • “Staggering stalactites!”
  • “Nautical nitwits!”
  • “Plundering porpoises!”
  • “Kipper me capstans!”
  • “Tottering turtles!”
  • “Dithering dogfish!”
  • “Scuttling cuttlefish!”
  • “Stuttering starfish!”
  • “Blistering Barnacles!”

Idag jobbar dottern på barnboksförlag i London. Jag tror att alla sorters böcker behövs.