480:- för obegränsat antal resor under två månader med buss och tåg inom Skåne är ett osannolikt bra erbjudande.
Efter två dagar har jag hittat min inre pendlare och njuter av stilla tågresor genom en idyllisk landsbygd.
I morse upptäckte jag att det råder en bedövande könsobalans på tåget. Jag var den ende mannen i kupén och teorier om varför 90% av de resande är kvinnor trängde sig på.
Min lille vän är inte högfärdig. Han tycker om alla sorters öl. Ibland möter han finsmakare som vill samtala om vörtstyrka och beska, sötma och bitterhet, ale och lager – då blir vännen blyg och vill hellre njuta ostörd. Samtidigt är han naturligtvis medveten om att det går att använda öl som en del av sitt personliga identitetsbygge och vill ogärna bli avslöjad som okunnig i den stora världen.
Nu är det så att vännen i sin ungdomen har flörtat både med punk, rebellskap och postmodernitet. En omtänksam bekant köper en flaska Punk IPA från Brewdogs.com och plötsligt framstår denna krampaktiga nonkonformism i ett obehagligt kommersiellt ljus. Var allt bara floskler och yta?
Sällan har så mycket skitsnack fått plats på en flaska. Läs och rys.
Just när du inte trodde att det kunde bli mer tillgjort…
Är det någon mer än jag som blir sugen Åbro folköl?
Jag gillar rektorn i Klågerup som lovade att bada i Pudesjön om alla niorna blev godkända i kärnämnen.
Länk till artikel med underbar bild
Det personliga engagemanget är viktigt och måttet på rektorns värde är kanske elevernas resultat. Belöningar funkar.
På lärarutbildningen lovade den numera pensionerade professorn att bjuda alla på champagne den dagen han såg en korrekt litteraturlista i en doktorsavhandling. Det hände aldrig.
Vad tänker Jan Björklund göra om svensk skola blir bäst i världen? Vad får vi då?
Vad ser du?
När jag rundar tobaksaffären på hörnan och svänger in på min gata brukar jag tänka på tvååringen som på hemvägen från dagis reste sig upp i dubbelsulkyn och jublande skrek:
- Mitt hemma!
Mitt hemma gömmer sig bakom den ljusgula gaveln på höger sida – huset där Zlatan bodde några månader innan han tog steget ut i Europa. Malmö på sommaren är en förvirrande blandning av bonnighet och mondänitet. Det är jag också. Just nu befinner jag mig i skarven och försöker få de två sidorna att passa ihop.
När vi köpte vårt sommarhus följde en gigantisk rhododendron med. Efter snart tre år är vi ganska trötta på den och funderar allvarligt på att såga ner det vintergröna åbäket som skymmer utsikten från köksfönstret. Den bästa tiden att beskära är efter blomning och det är skarpt läge just nu. Busken lever alltså farligt.
Idag hittar jag en underbar lövgroda i busken och plötsligt är jag inte lika säker längre.
Det är mycket att tänka på som trädgårdsägare.
Diskussionen om betyg handlar om allt möjligt och ofta finns det en upphetsad tvärsäker moralisk underton som gör det svårt att förstå vad som är kärnfrågan. Björklund talar gärna om betygens informativa värde och föräldrars rätt att veta. Betygens motiverande kraft är svår att värja sig ifrån och det är svårt att tänka sig en skola som frivilligt avhänder sig den här disciplinära möjlighet.
Mitt största problem är att jag inte tror på betygens informationsvärde och kanske överskattar deras korrumperande kraft. Ofta sätts betygen utifrån vaga kriterier och bristfälliga underlag. Om målen är mångtydiga väljer de flesta lärare någon form av instrumentalisering som gör bedömningsprocessen möjlig att dokumentera och kommunicera. Till sist handlar det kanske om lärarens auktoritet – att snabbt kunna ge ett tvärsäkert omdöme om elevens prestationer och dessutom leverera en trovärdig förutsägelse om elevens framtidsutsikter och utvecklingsmöjligheter.
Mina absoluta idoler när det gäller bedömning är teveserien Masterchefs programledare Greg och John. De yttrar sig om maten på ett ytterst trovärdigt sätt och jag litar blint på dem. Dessutom verkar deltagarna tacksamma för att få ta del av deras omdöme.
Jag funderar vidare efter disputationen om reception av medieproduktion (länk till tidigare inlägg) och inser att det finns ett samband med Jessica Gedins spaning.
Hennes tes är att vi är mer intresserade av vad konstverket har för effekt på oss än själva konstverket och som illustration väljer hon mannen som lägger ut filmer på sin gråtande fru efter att de sett på film tillsammans (Länk)
Jag blir hjälplöst förtjust i hustrun och tycker att det modigt och djärvt av henne att dela med sig av sin känslosamhet. Mannen är förundrat förälskad. Känslor är inte längre en skamlig privatsak. På nätet gråter vi tillsammans och en av vår tids viktigaste frågor är:
- Lyckades dom verkligen sätta ihop R2D2?
Jag har varit på kurs och kan nu skryta om att vara godkänd körkortshandledare för mängdträning. Efter tre ansträngande timmar vet jag allt om alkoholens baksidor och bilbältets fördelar.
Det är komplicerat att ta körkort nuförtiden och den som vill köra upp måste först gå igenom två obligatoriska riskutbildningar. Den så kallade Riskettan innehåller fem delar:
Jag är genuint lycklig över att slippa detta och sänder en medkännande tanke till alla studenter som någon gång genomlidit en tråkig och förutsägbar föreläsning.
Trafiken är fylld av faror
Om förra veckan var ”rostbiffsvecka” (fyra studentfester) så förtjänar denna att kallas ”akademisk vecka”. Jag har arbetat mig upp från tisdagens 25%-seminarium (Ylva Holmberg) via torsdagens 90%-seminarium (Anders Skans) till dagens hundraprocentiga disputation då Marie Leijons avhandling Att spåra tecken på lärande behandlades.
Det var en skrämmande samling namnkunniga granskare och jag tror att det kan kändes en smula oroligt med bland andra Anders Marner, Staffan Selander och Johan Elmfeldt i betygsnämnden. Opponent var Thomas Koppfeldt från Dramatiska institutet och jag, som faktiskt har gått på kurs för honom, vet att ingen svensk är kunnigare inom ämnet reception. Jag väntade bara att multimodalitetsoraklen Kress och van Leeuwen skulle dyka upp och förgylla tillställningen.
Ämnet intresserar mig. Hur gör vi för att det ska bli en pedagogiskt intressant situation av mötet mellan de filmer (fast i semiotikens värld är allt texter) och mottagarna (eller deltagarna vid receptionstillfället om vi ska vara noga)? Metoden bygger på att det är möjligt att skilja mellan beskrivning och tolkning. I den första fasen försöker vi sätta ord på det vi tycker att vi sett och om möjligt skapa en gemensam bild som bas för tolkningen. I nästa fas handlar det om att försöka förstå och skapa mening i texten. Det enda redskap vi har är våra intryck och erfarenheter. Jag har arbetat en del med metoden och har många gånger häpnat över den befriande känslan av att vi gör så personliga tolkningar och att ingen med bestämdhet kan hävda ”det rätta”.
Jag har inte läst avhandlingen och tänker inte bedöma dess vetenskapliga värde. Men det verkar stabilt och tillställningen avlöpte utan skandaler. Förhoppningsvis kan Maries arbete flytta fram positionerna för oss som menar att både produktion och reception av film är viktiga inslag i lärares yrkeskunskap.
Grattis Marie!
Forskaren som vår tids Sibylla?
Jag läser Skolportens tidning 360 och fångas av innehållet. (nej den finns inte på nätet och 95:- är ganska djärvt i en tid då det mesta är gratis!)
Temat är pojkar och flera skribenter är bekymrade över att pojkarna halkar efter i skolan. Det finns även kritiska röster som beskriver pojkarna som diskriminerade. Martin Ingvar argumenterar för andra arbetsformer och betonar läsningens avgörande betydelse för skolframgång – tyvärr ser jag inga djupare spår av pedagogiskt tänkande i hans förslag som tycks vara av ganska teknisk art.
Anne-Marie är som vanligt ovanligt klok och ger flera exempel på att skolan sviker pojkarna som grupp. Deras intressen är marginaliserade och kroppsspråket tolkas som ett hot mot systemet av oroliga lärare.
Äsch – varför refererar jag? Läs!
Eldkvarn – Pojkar pojkar pojkar
På Newsmill rullar en ganska förvirrad diskussion vidare utifrån mitt inlägg om DJ:s arbete. Från början handlade millningen om ”Män på dagis” och då startade en pedofildebatt. Sedan lyckades jag få redaktören att ändra frågan till DJ och nu riskerar jag att bli ihjälkramad av antifeminister.
Länk till Newsmill – skriv gärna något där!
Jag försöker följa med i aktuell forskning och tar chansen att lyssna på den gamle kollegan Anders Skans 90% seminarium på hans väg mot att bli s.k. kommunlicentiand. Läs mer om Resurscentrum för mångfald i skolan.
Så här presenterar Anders sitt projekt (länk) och nu närmar han sig slutet på undersökningen.
Det är viktiga frågor och Kristian Lutz gör en detaljerad genomgång av textens alla delar. Bloggaren i mig blir fort otålig – när blir det spännande – vad är poängen? Efter ett tag inser jag att vetenskapens värld inte bygger på att göra kontroversiella uttalanden eller att presentera enkla lösningar. Även försöken att lyfta fram ”goda exempel” riskerar att avfärdas som ”normativa ansatser”.
Riktigt spännande blir det när Anders och Kristian diskuterar barnens inflytande ur ett interkulturellt perspektiv. Jag ser att det vilar en tung tradition av omsorg och kompensatoriskt tänkande över pedagogernas tänkande som är svårt att kombinera med idéer om kompetenta barn och föräldrar.
Särskilt besvärligt är när didaktikens VAD- och HUR-frågor tvinnas in i varandra i en evig dans.
- Vad jobbar ni med?
- Språket?
- Hur jobbar ni med det?
- Vi använder språket?
Jag var tidigt misstänksam mot de så kallade språkförskolor som startades på 90-talet. För mig var det kränkande att vissa förskolor utropade sig till företrädare för ”språket”. Vad trodde de att vi andra sysslade med? De förskolor som inte arbetade med språket borde stängas genast. Det kändes som ett onödigt flaggviftande.
Problemet med att göra språk till både mål och metod är att man riskerar att avfunktionalisera språkträningen. Vi tränar på språket för att vi vill lära oss språket. Samtidigt finns det en sociokulturell retorik som betonar att språket finns i ett sammanhang och bör användas till något.
Jag tror Anders avhandling kommer att göra diskussionen tydlig för oss som lever i utkanten av de här frågeställningarna.
Från Lärarutbildningens fasad
Länk till Nyhetsmorgon.
Jag är lättlurad. Ett bubblande barnskratt på morgonen och hela dagen känns lättare. Missa inte reportaget från Waldorfskolan Länk.
”Jag är som en tussilago”, sådant behöver jag höra!
Just när jag håller på att tröttna helt på betygsfrågan vaknar den till liv inför valrörelsen med en Maria Wetterstrand i högform och Jan Björklund som… Äsch – jag vet inte vad han är i för form men gissar att han försöker ikläda sig den värdige ämbetsmannens dräkt. Länk till debatten
Min forskande kamrat presenterar sina avhandlingstankar på ett seminarium och vi diskuterar villkoren för barns musik på förskolan. Vilka sånger sjunger de? Och varför? Går det att se barn som aktörer som gör autentiska egna val – eller är de fast i pedagogernas uppfattningar om vilka sånger som är nyttiga och trevliga? Går det att undersöka vem som bestämmer vilka sånger som sjungs? Är det intressant?
Kanske är tiden mogen att släppa barnen fria. Idag sitter treåringarna hemma och väljer på Youtube. De övar in danser och imiterar sånger på ett sätt som känns äkta. Även om de är fast i kommersialismens garn tycker jag om tanken på att de skapar egna rum utanför pedagogernas kontroll. På de flesta förskolor vakar pedagogerna över rätten att styra musiken genom sångkort.
Den Pojkaktiga orkestern spelar på den fantastiska nybyggda förskolan Frövik i Fosie stadsdel. Jag möter gamla studenter som nu är färdiga pedagoger och blir väldigt imponerad av verksamheten och lokalerna. Varje avdelning har en smartboard och barnen styr musiken på ett nytt sätt.
Barns inflytande genom Youtube – äntligen förstår jag vad som menas med empowerment.
Jag går omkring och känner mig en smula rättshaveristisk efter motgången med ansökan till DJ. (läs mer här)
- Du fattar väl att det måste finnas med formuleringar om könsmaktsordning och heteronormativitet i en sådan ansökan, viskar en erfaren person och skakar på huvudet åt min naivitet.
För att trösta mig kollar jag in de norska förebilderna och blir snabbt glad igen.
