Jag funderar vidare efter disputationen om reception av medieproduktion (länk till tidigare inlägg) och inser att det finns ett samband med Jessica Gedins spaning.

Länk till spanarna

Hennes tes är att vi är mer intresserade av vad konstverket har för effekt på oss än själva konstverket och som illustration väljer hon mannen som lägger ut filmer på sin gråtande fru efter att de sett på film tillsammans (Länk)

Jag blir hjälplöst förtjust i hustrun och tycker att det modigt och djärvt av henne att dela med sig av sin känslosamhet. Mannen är förundrat förälskad. Känslor är inte längre en skamlig privatsak. På nätet gråter vi tillsammans och en av vår tids viktigaste frågor är:
– Lyckades dom verkligen sätta ihop R2D2?