Jag drabbas ofta av vemod vid den här tiden på året. Doften av hägg och syren blandas med ölstanken från ungdomar som firar att de ska ta studenten och att den ljusnande framtid är deras. Kanske är jag bara avundsjuk och vill också åka lastbil runt staden och sjunga mig hes. Kanske tycker jag lite synd om dem när de inser att värdet på deras examen är ganska lågt på en svårtolkad arbetsmarknad. Det kan hända att jag saknar upphetsningen från mina egna barns triumfatoriska uttåg och att det nuförtiden är ett rätt billigt jippo.

Så – nu har jag klagat och allt känns bättre. Om en timme står jag på S:t Petriskolans gård och väntar på släktingen. För 37 år sedan smet jag ut genom bakvägen från samma skolan och vägrade till mina föräldrars sorg att bära studentmössa.

Sådan var jag.