Efter en vecka i England börjar jag förstå vidden av centralstyrningens skadeverkningar. Nu backar politikerna och försöker återskapa någon form av livsluft i skolorna genom att uppmana de framgångsrika (“outstanding”) skolorna att bilda akademier enligt svensk modell.
Jag läser favorittidningen The Guardian och inser att den här kontrollivern, som regeringarna har visat sedan 90-talet, demoraliserat lärarkåren och lärarutbildarna långt mer än vi kan förstå. Det är svårt att inte drabbas av klaustrofobi när man bläddrar i kursplanerna. Myndigheternas försök att uppfinna den “lärarsäkra” undervisningen skrämmer mig.
- Most schools will become academies, says Gove
- Simon Jenkins: A cloak for more central control(Börja här!)
- Case study: Cuckoo Hall primary school
- Blair’s big idea comes full circle
Jag rekommenderar Simon Jenkins artikel som innehåller en historieskrivning över hur det gick till när Labour och Tories gemensamt bestämde sig för att reglera fram kvalitet.
Tidigare försök att privatisera omgärdades av rigorösa regelverk:
Patten’s 1993 act had 308 sections, with 1,000 amendments added during its passage, all to regulate what were supposedly liberated schools. Never was so much legislation hurled at so trivial a problem. Cart-loads of regulations arrived at every school. I know of no headteacher who claimed to receive less paperwork as a result of the act.
Den accelerande byråkratin har alltsedan 90-talet varit en stor börda för lärarna och hotet om inspektioner har betonat den formella nivån. Pappersarbetet är alltid lättast att inspektera.
Simon Jenkins driver tesen att det handlar om medelklassens försök att skydda sina avkommor från invandrarnas och arbetarklassens barn. Då blir friskolorna en lagom maskerad väg ut ur den formen av rättviseskapande som nu har misslyckats fullständigt.
Slutklämmen är en kraftfull plädering för den kommunala nivån:
Dreary abuse of local democracy is being mounted yet again to cloak a bid to “nationalise” schools. The key to better education must lie elsewhere, deep within these institutions, in their ethos, morale and staffing. Good schools are underpinned not damaged by civic commitment and civic pride. Gove’s centralism ill befits a government whose leader once proclaimed his localism. But that was before he commanded power at the centre.
Den engelska skoldebatten är hård men rättvis.
Den svenska skoldebatten är förutsägbar och trist. Forskningen gör anspråk på att visa vägen men frågorna är fler än svaren. En del misstag kanske vi måste göra själv?
British schools are not good enough. This is widely acknowledged. As a generalisation, good schools have got better, but not bad ones. After decades of research, still no one knows if a smaller class, a new building, a simpler curriculum, a better-paid teacher or a bigger budget makes any difference.
Hence there has been little measurable value in the doubling of resources going to schools over the last decade, during which time local councils have been all but relieved of financial responsibility for them. Centralisation of school policy has delivered nothing.
The Times ger sin bild:
Tysta tankar 