Anders Mildner ställer två besvärliga frågor. (länk)
1) Vad hade hänt om vi klarat av att förändra siffrorna? Med samhället, med oss?
2) Vad kan vi göra för att förändra?
Det känns inte som om han tänker nöja sig med de vanliga cyniska svaren.
The Paul Butterfield Blues Band – You Can Run But You Can’t Hide
Solomon Burke – You Can Run But You Can’t Hide
Läs mer : länk
Det är uppochnervända världen. Här i England pratar politikerna om Sverige som ett antibyråkratiskt föredöme och just i dagarna skickar utbildningsdepartementet brev till skolledare vid framgångsrika skolor och uppmuntrar dem att bilda “akademier”. Då slipper de detaljerade kursplaner, metodinstruktioner, timplaner och inspektioner och får i stället flyga fritt. Det blir liksom en belöning för att de visat sig framgångsrika eller “outstanding”.
Inspirationen kommer delvis från de svenska friskolorna och lärarutbildare jag pratar med är bekymrade över att privata krafter ska kapa åt sig godbitarna och lämna kvar övriga skolorna i den deprimerande detaljkontrollens misär i någon form av karikerad byråkrati.
I Sverige tycks många fortfarande tro att det är genom kontroll och styrning som rättvisa och likvärdighet ska uppnås. England är på väg åt andra hållet – men samtidigt romantiserar den nya regeringen privata alternativ och demoniserar den kommunala nivån.
Jan Thavenius beskriver det från en annan vinkel: Länk
Mer engelsk utbildningspolitik:
Förstora bilden!
Staden delas av floden Tyne. På den södra sidan i Gateshead ligger Konsthallen The Baltic (med Sune Nordgren som f.d. chef) och det nya konserthuset. Jag räknar till sex broar av skiftande storlek och ålder. Kanske är broar ett av civilisationens viktigaste framsteg – vi måste kunna nå varandra för att utvecklas och en bro är en vacker symbol för denna vilja.
I bakgrunden skymtar Millenium bridge som är ett äventyr i sig.
Jag har haft workshops med lärarstudenter från Nortumbria university och gjort historier tillsammans med dem. Under mottot “begränsning befriar” har de fått i uppgift att:
1) Välja en bild av sig själv (eller ta en ny med webkameran)
2) Manipulera den två gånger med hjälp av http://photofunia.com. Det finns massor av färdiga bakgrunder och mallar.
3) Dessa två bilder är start- och slutpunkt för berättelsen. Använd 100 ord för att binda samman dem.
4) Registrera en blogg och publicera din historia där.
5) Länka till http://limitationliberation.wordpress.com/
6) Kommentera dina kamraters berättelser.
Jag trodde det skulle bli tekniska problem, men de flesta studenter registrerar bloggar och laddar upp filer med lätt hand. Betydligt svårare var det att välja en bild av sig själv. Trots att de hade tillgång till webkamera valde de flesta att hämta bilder på Facebook och nu vet jag hur ett typiskt bildarkiv ser ut för en 20-årig Newcastleflicka. Det är väldigt mänga puss- och krambilder. Inte så många rena porträtt.
Förhoppningsvis har de lärt sig något. Jag har funderat mycket över hur man balanserar allvar och lek. Det finns en uppenbar risk i att det tekniska tar över, samtidigt som jag gillar tanken på att berättelsen växer ur de manipulerade bilderna. Det blir mindre pretentiös så och allt är på låtsas. En annan gång vill jag jobba mer med berättarstruktur och reception. Nu ligger fokus på produktion under två timmar.
Prova gärna tekniken och länka hit om du blir nöjd med din berättelse. Särskilt kul skulle det vara om någon ville göra det här med barn. En stor fördel med metoden är att inga program behöver installeras – all sker på nätet. Jag tror inte på datorutbildning där skolorna behöver köpa ny utrustning eller program.
Beth håller ihop hela International Conference week och lägger ner ett stort arbete på att få det hela att fungera. Veckan innan jag skulle komma presenterade jag mitt upplägg och skickade ett smakprov med en diskret fråga om hon kände igen någon av personerna på bilden. Idag berättade Beth att hon hade varit väldigt undrande över varför jag skickat ett bröllopsfoto på mig själv. Samtidigt var hon en aning bekymrad över den manhaftiga bruden – men vi svenskar är ju så frigjorda…
Jag inser att Daniel och Victoria inte är jättekända i England. Än.
Jag och min nya fru?
Jag är i ett England som pendlar mellan att hylla sina hjältar från det som kallas Undret i Dunkerque och försöken att skapa en värdig tillvaro för de krigskadade soldaterna från Afghanistan och Irak. Idag är det 70 år sedan lokalbefolkningen gav sig av med sina små båtar för att undsätta de 300.000 soldaterna från den belgiska kusten och minnet av den gemensamma ansträngningen vårdas ömt. Kanske var det sista gången i historien som vanligt folk verkligen kunde hjälpa till i ett krig. Idag verkar det mesta ske på en annan nivå.
Kanske är det också nödvändigt att ta stöd från historien för att skapa en romantik kring de nya invaliderna och på så sätt legitimera de pågående krigsinsatserna. Den engelska flaggan dyker upp på oväntade ställen och stämningen vibrerar av patriotism. En av ministrarna talar i parlamentet och slår med eftertryck fast:
– Jag är säker på att alla här inne till varje pris vill trygga våra skadade krighjältars framtid och ekonomi!
Från församlingen hörs ett samfällt:
– Oh, yes!
Denna form av retorik och ljudlig acklamation upplever man sällan i svensk riksdag.
Tysta tankar 