Ungefär så säger Arne  Melberg i Filosofiska rummet om “Montaigne – en tidig bloggare” (Länk)

När jag läste litteraturvetenskap 1974 var Melberg en del av de unga farliga intellektuella som hotade den gamla litteraturhistoriska traditionen med nya franska och filosofiska perspektiv. Hans texter om Lars Ahlin var snåriga och vi brottades med att förstå dekonstruktionen av författarrollen som gjorde läsningen dubbelbottnad. Våra lärare talade föraktfullt om “kejsarens nya kläder” och jag förstod nog inte riktigt vad de bråkade om.

Nu påstår Melberg något som vid första anblick verkar banalt “De som klagar på bloggen som form är inte bloggare” – men när jag funderar vidare kanske inte är så enkelt. De som fördömer bloggenren gör det ofta från ett  formalistiskt utifrånperspektiv. En texts värde kan inte enbart bedömas utifrån läsarens aspekt och det finns ingen given kvalitet i själva texten som går att värdera utifrån neutrala kriterier. Det är graden av autenticitet som gör bloggformen spännande och traditionen av att skriva självreflekterande har djupa rötter i 1500-talets Italien.

Det är svårt att tänka sig en blogg utan avsändare eller med “allvetande” berättarröst. Även anonyma bloggar bärs upp av det som vi lite mystiskt kallar “en röst”.

 

Montaigne lever

Jag försöker översätta till en annan genre. De som förfasar sig över bloggarnas privata karaktär bär sig åt ungefär som en tonåring som tror sig veta vad sex är utifrån de kunskaper som går att inhämta via porr. Ur detta perspektiv verkar det vara en ganska meningslös och ibland till och med motbjudande syssla.  Min poäng är:
– Det är roligare att vara med än att se på!