Skoldebatten är underlig och kommentarerna på Helenas utmärkta blogg gör mig ibland förvirrad. Ändå är den ett vattenhål i den ofta överhettade diskussionen.
Det finns en risk att tonen blir obehagligt polariserande och motståndarna anklagar varandra för de mest bisarra ståndpunkter. Ofta lyckas någon lägga beslag på ett nyckelord som “kunskap” eller “ordning” och då får den andra sidan hålla tillgodo med “trygghet” och “kreativitet”.
På samma sätt går det att göra oändliga önskelistor över vilka egenskaper vi vill se hos våra svenska lärare och just nu tycks många tro att vägen till högre kvalitet går genom krav och inspektioner. Jag ser en uppenbar risk att kampanjen hamnar på slagordsnivå (vem är egentligen emot kvalitet och likvärdighet?) och samtidigt finns helt annan fara i att en del av de här nyfunna harmoniska allianserna enbart föreligger på en språklig nivå:
Heja, heja vi vill ha
skolor som ska vara bra
satsa hårt på kvalitet
gärna med likvärdighet
Janne, Janne, Janne!
Jag kan lyfta hela världen!
Jag vill återerövra en möjligheten att prata om samhällssyn, människosyn, kunskapssyn. Mina öron är trötta på krav, regler och metoder.
Tysta tankar 