Mitt förhållande till naturen är lite ansträngt just nu. Jag skulle vilja sträcka ut mig så där hämningslöst i grönskan och känna växandet omkring mig. I stället undviker jag högt gräs, smörjer in mig med myggmedel och bär heltäckande kläder.
Det känns som om jag försöker skydda mig mot livet.
Det är något tvekande över den här våren som sprider osäkerhet. Här på Österlen ligger temperaturen runt sex grader och dimman sveper in från en kall Östersjö.
Man vill liksom inte och växterna tycks tänka på samma sätt. Kanske är det den hårda vintern som fortfarande hänger kvar? Jag vet bara att det går sakta. Inte ens maskrosorna vill blomma och fåren klagar över att gräset växer dåligt.
Min nye idol Daniel får ange tonen för veckan. Nu gäller det att rycka upp sig, sikt högt och spänna bågen hårt.
Låt oss erövra slottet!
Frågan är bara var det ligger?
Tysta tankar 